Wow, överlevt julen

Äntligen är den över och det är ett helt år till nästa gång, fantastiskt.

Sebastian kom hit igår. Umgicks med mig och brorsan i en timme, sedan blev han hämtat av Rob och mormor Ylva. De är verkligen tajta med varandra killarna. Så har det varit sedan Rob var 3 år och Sebbe 6 år. Men jag hoppas nog på att även jag ska få umgås med honom medans han är här.

Ska snart bege mig till Haninge centrum och snurra runt med mamma. Tillbringat många timmar med henne under julen.

Hoppas på att hitta snygga byxor i storlek 38 på rea :-) Ska även skärpa mig ett tag och börja skriva här igen. Bara det kommer igång så blir det inte bara sådant här torrprat.

Kort, men inte vilket kort som helst...

Jag var på väg hem med pendeltåget i fredags när telefonen ringer. Det är Sebbe.

Sebbe: -Hej, har du fått ditt kort?
-Nä, vad gulligt säger jag. Har du skickat ett morsdagskort? Vad glad jag blir...

Tänker på A3 teckningen där hemma som sitter på kylskåpets ena sida.

Det är en jättefin tjej ritad på den och så står det "Världens bästa och snällaste mamma, my mother Viktoria", "Cool mamma"Och så en stor pil mellan mig och texten "mamma Jonze".
Jag tänker att nu ska den minsann få sällskap (har hängt där ensam i många, många år).

-Eh, säger Sebbe. Nu blev det konstigt... Jag menar ditt bankkort...
Jag som blivit tårögd av min rördhet, börjar att skratta åt bedrövelsen.

Några dagar innan hade mitt bankkort slutat att fungera (ibland). Därför hade jag beställt ett nytt. Och därav kunde jag inte föra över pengar online när Sebbe någon dag efter nybeställningen ringt.

Nu tyckte han att det var dags för kortet att ha kommit.

PS. Jag fick ett SMS på morsdag :-)

Fyra år sedan och jag minns det som i förra veckan

Eller som rubriken lydde när jag skrev texten 2007:

Jag vet att Denise har det bra, hon spelar fotboll med Ludvig, David och de andra barnen

Jag kommer aldrig att glömma lördagen den 27 maj 2006. Jag är i Östersund för att fira min bästa kompis 40-årsdag och för att ha klassträff.

Min mamma ringer på morgonen och berättar att en 12-årig flicka har blivit mördad i Tungelsta. Efter en stund ringer hon och rättar sig och berättar att det istället är i Västerhaninge. Jag hinner tänka oj, stackars barn. Men jag blir lättad över att det då antagligen inte är någon av min yngste sons vänner eller skolkamrater. Efter ett tredje telefonsamtal var det värsta befarelserna ett faktum.

Det är en flicka från Tungelsta, hon går i Tungelsta skola och hon är en av min sons närmaste vänner. Det är Denise. Min första tanke var stackars barn, vilken död. Och min andra tanke var – stackars föräldrar. Jag hade sett pappan under flera års tid följa sin dotter vid sidan av planen, genom Tungelsta IF. Det gjorde så ont i mitt hjärta att förstå vad de nu skulle gå igenom.

Det var en märklig känsla att vara 60 mil från Tungelsta och vart man än vände sig så skrek löpsedlar emot mig och TV-nyheterna basunerade ut ett och samma budskap. Tolvårig flicka från Tungelsta brutalt mördad. Det var svårt att vara på en plats där man inte kunde dela denna sorg och chock med någon. Ingen annan kunde eller orkade ta in och förstå det jag berättade. Det var för dem något som bara hände i Stockholm. Ingen kunde förstå att vårt lilla Tungelsta faktiskt inte kan jämföras med det ”stora” Stockholm.

Hela Tungelsta var i sorg. Våra barn fick plötsligt ta del av det som tidigare bara hänt i tidningar, TV och på film. Deras vardag hade fyllts med ondska och en annan dimension av livet hade trätt in, i form av våld, ond och bråd död. Mina tankar kretsade runt hur en vuxen människa kunde göra något så ont mot ett barn. Och hur skulle man förklara för barn hur det kom sig att en vuxen kunde göra något sådant?

Det som hände Denise är extremt ovanligt. Jag tror att det är viktigt att vi får våra barn att förstå det. Denise var på fel plats vid fel tillfälle och det är inget hennes familj, hennes kompisar, klasskamrater eller någon annan, kan ändra på.

Sorgearbete tar tid, vare sig det handlar om en skilsmässa, en förlorad förälder, en vän som försvunnit för alltid. Eller det som vi föräldrar är mest rädda för – att förlora sitt barn. Det har gjort mig så ont att se Denises pappa och mamma.

Att förlora sitt barn är inget man kommer över utan man tvingas till att lära sig leva med det. När ens barn dessutom förlorat sitt liv genom ett vansinnesdåd går det förmodligen aldrig att förlåta. Sannolikt får man frågan – Hur klarade man av att leva vidare utan sitt barn? Mitt svar på den frågan är att man faktiskt inte ges något val.

När ens barn dör handlar den första tiden om att överleva dagen och kanske till och med den närmaste timmen och minuten. Man rannsakar och frågar sig om något skulle kunnat gjorts annorlunda? Andnöden infinner sig när man inser att ens barn aldrig mer ska komma hem igen.

Man tar sig igenom begravningen. Sakta men säkert fylls det på med alla svåra dagar och man lägger dem bakom sig. De allra svåraste dagarna kan vara den första skolavslutningen, sommaren, skolstarten, hösten, alla lov, farsdag, födelsedagen och julen etc. När cirkeln är sluten är man tillbaka till dödsdagen och man har klarat av allt en första gång. Då återstår att återupprepa allting i ett helt liv framöver. Och det finns inga genvägar ifrån det. Men allting blir något enklare för var gång. Och man lever i vetskapen om att man har klarat av det minst en gång tidigare.

Denise finns med i våra barns vardag, dagligen i både tankar och skrift. Jag tänker till exempel på ”namntexterna” som under året stått på min sons MSN. Där heter han inte sitt riktiga namn utan det står Saknar dig Denise - det gör alla, RIP, Älskar dig Didi eller rätt och slätt ett hjärta och namnet Didi. Och när barnen ska bedyra att något verkligen stämmer, sägs det – jag svär på Didis grav. Man ser tecken överallt på att Denise fortfarande och för alltid kommer att finnas i våra hjärtan.

Några starka minnen jag har från året är den första minnesgudstjänsten i kyrkan – hur vackert men oerhört sorgligt det var. Jag minns det stora blomhav som fyllde kyrkan vid begravningen. Och jag minns Luciacupen, när Linda Seppänen sjöng Shirley Clamps Jag fick låna en ängel, endast med komp av sin akustiska gitarr. Tror inte att det fanns ett öga torrt bland alla barn, ungdomar och föräldrar som var med i hallen. Till och med nu när jag sitter och skriver om allt det här, börjar tårarna att rinna. Min son brukar säga till mig – men mamma varför gråter du, du kände ju inte Denise?

Och nej, det är ju så - jag kände inte Denise. Men hon var ett barn som funnits i min närhet. Jag gråter för hennes skull, för hennes föräldrars skull, för alla andras skull, för det vackras skull, för det sorgligas skull, för David och Ludvigs skull, och för att ett liv slocknat alldeles för tidigt.

Det är befriande och skönt att gråta. Tänk om vi kunde samla alla våra tårar vi fällt för Denise, då skulle Tungelsta ha en ny sjö eller kanske ett helt hav?

Tungelsta 7 februari 2007

Viktoria


By, by

 

Mysteriet med den försvunna Ravioliburken är löst. Den stod i kylskåpet... det kunde man aldrig tro... Letade ungefär 20 gånger just där, och Sebbe gjorde det samma. Märkligt sa vi och letade för säkerhets skull även i alla sovrum och i de båda badrummen. Tog även en sväng till mamma.



Sebbe på väg mot pendeltåget. Förutom att vi inte hittade Ravioliburken, hittade vi inte heller hans rygga. Konsumkassen fick bli en osnygg stand in.

Sebbe har nu varit här i nästan fyra veckor inkl avstickaren till Thailand. Alltid lika jobbigt när han åker igen, men han är snart tillbaka eftersom sommarlovet inte är långt bort.

Shaggy gör allt för att fylla tomrummet efter honom. Han jobbar till och med mer än väl. Helst ligger han tangentbordet. Just nu framför (mellan skärm och tangentbord).  Och på fotot under, ligger han brevid...



Svårt att få bra foton på helsvarta katter (och även människor). Prinsen är helt svart utan ett enda vitt hårstrå. Tror för övrigt att han är världens medelpunkt.

Lördag, sol och fotboll

 
Idag var det a-lagsmatch och jag stod i kiosken vid gräsplan.
Solsken och värme, en riktigt härlig dag. Jag sålde många coca cola och en och annan Bullens pilsnerkorv men dock inte så mycket varmt kaffe.

 

Sebbe kom ner och käkade korvlunch med cola innan hann skulle åka till Vedan och bada.





Match mot Aldano, slutade 0-0.

 


Jag är lurad

och suck vad det sög. Det var en glädjevåg, den där odigitala, på vårdcentralen. Vägde mig först på den och blev gladare än igår. Nu hade det tippat över på ännu ett minuskilo. Efter vägandet började jag småprata med sjuksköterskan i rummet mittemot. Såg då att hon hade en digitalvåg. Frågad om jag fick testa den...

Mina 14 minuskilon förbyttes mot niominuskilon. Men icke att förakta det heller. Idag är det fem veckor sedan jag började med soppa inför operationen. Alltså nio minuskilon på fem veckor. Man får vara nöjd. Annars vore jag dum. Men vad skumt det blev. Kände dig så smal innan... och faktiskt tjockare efter... Klokt?

De e bara å åk



_______________________________

Vad är det för påse som hänger på magen?

Jag börjar att ana att min kropp inte kommer att se ut, när jag är klar, som när jag senast vägde 63 kilo...

Testade lite byxor idag och det var roligt att komma i dem. MEN var lägger man maghänget? Jo, jag har redan fått den berömda påsen på magen. Hoppas VERKLIGEN att det kommer att dra ihop sig, åtminstone en del. Anar att jag inte kommer att vilja vara bikiniklädd framöver, men det ville jag ju inte innan heller.

Försöker att peppa mig själv att tro "att jag inte var tjock så länge". Länge, vad är det? Är sex år en lång tid eller en alldeles lagom tid för en kropp att sakta men säkert tänjas ut, expandera, tänjas ut, expandera... vara slät och STOR. Och så pang, på sex månader (?) kontrahera, dra ihop sig och förbli slät. Går det? Jag erbjuder mig annars att vara den första att lyckas.

Ska väga mig imorgon. Vore kul om jag kan adda nåt kilo på de tretton. Har stampat i en hel vecka på samma vikt. Så nu tycker jag att det är dags för att kliva ner till 14 minus.



_______________________________________

Glädjevåg

är en snäll våg.

Gick till vårdcentralen här i Tungelsta idag för att lämna igen en grej till Hjälpmedelscentralen. De hade en gammal odigital våg som jag ställde mig på.  Det finns även digitalvågar i mottagningsrummen men alla rummen var upptagna, så den fick duga. Enligt den har jag gått ner 12-13 kg på fyra veckor.

Nog för att jag har jobbar mycket med promenader och ätit väldigt kalorisnålt... men kan det verkligen stämma?

Men om jag fortsätter att gå dit soch väger mig på samma våg, så ser jag åtminstone om kilona går ner och får gå på det. Men måste erkänna att siffran gjorde att jag känner mig mycket nöjd och blev omedelbart faktiskt mycket smalare. Dags att fylla i min viktkurva i excell.

Synd att jag är så senstartad på "morgnarna". Vaknar vid 11-tiden och sedan tar det ett par timmar att få igång kropp och hjärna. Om jag kliver upp tidigare (gäsp) nästa vecka hinner jag med ännu längre promenader.

Nästa vecka är den sista lediga veckan så det gäller att njuta av den. Det har inte varit ett dugg svårt att koppla bort jobbet och njuta av ledigheten, vilket jag brukar ha svårt för. Kanse det beror på att det är så fullt upp med alla ätningar, matkokningar och mixningar.

Jag vill vakna med solstick

i mina ögon...

...skrev jag på min Statusuppdatering på Facebook igår.
Och det fick jag. Det har varit en underbar dag och jag är faktiskt trött i kroppen efter min ToR till Västerhaninge (en mil). Det brukar jag inte bli.




På väg till Västerhaninge passerar jag Krigslida pendeltågstaion. Turister på väg mot Nynäshamn och Gotland, brukat förundrat titta ut genom pendeltågets fönster. De undrar nog hur det kommer sig att det finns en pendeltågstation mitt ute på åkern...




Vy mot hästgård, bara några hundra meter från Centrum.



Vitsippor i diket




Satt en stund, eller rättare sagt två.
Det här är utsikten från stund två. Där framme skymtar man Vårdcentralen Akka, Ribby pizza och pub med mera.

Väl hemma igen har jag fortsatt med tvätten inför Sebbes Thailandsresa i morgon. Önskar jag kunde följa med.

Jag har inte vägt mig på en vecka och börjar att känna att det är dags. Sist var det 6 kilo ner. Undrar vad det är nu, 8?

Lördagsmys och en erfarenhet rikare = Learning by doing.




Sebbe visar mig sin t-shirt han fick när de vann DM-finalen. På baksidan av tröjan är det tryckt Matchens lirare. Eftersom jag är mycket stolt över utnämnandet, föreslog jag honom att han skulle ha tröjan överst istället för underst, dvs över den långarmade tröjan och jackan. Sebbe köpte inte mitt förslag utan klädde sig enligt egna planer.



På kvällen var det dags för lördagsmys. Sebbe fick ananas, kiwi, melon, mango, morotsstavar, gurkstavar, vitlöksdip, guacamole och chips.


Jag fick mixad frukt...

Smakade dock på både guacamole och vitlöksdippen och åt en hel grape (juicen). Det hela slukades snabbare än vad det borde och jag fick uppleva en ny erfarenhet. En kvart efter istoppandet blev jag kraftigt illamående och en känsla av att sprängas uppenbarade sig. Ryggläge och djupandning och 30 minuter senare var det passerat. Men jag kommer inte att göra om det inom snar framtid. Learning by doing.

Två trauman under en och samma vecka

Var tillbaka till kirurgavdelningen idag för tillsyn av ett av titthålen som jag hade lite funderingar över. Allt var i sin ordning som tur var. Passade då på att få hjälp med min tumme som igår genomgick traumat att bli mixad i mixerstaven. Fick även med mig Tegardem med mera för fortsatt omläggning här hemma. Jag som precis rensat undan all kvarvarande Tegaderm för benet. Jag som alltid varit en frisk och kry börjar bli luttrad expert på detta.

Ett annat trauma som gjorde sig påmind idag utspelade sig efter genomförd operation och dök upp i mitt minne när jag var där.

Jag var nyuppkommen från operation till min fyrsal och hade vaknat till och började lägga märke till det som skedde runt omkring. Jag låg bakom en skärm men uppmärksammade att ett par av de andra patienterna i mitt rum hade väldigt mörka röster.

När min sjuksköterska kom in till mig frågade jag om det var blandat med män och kvinnor på rummet.
-Ja, sa hon. På den här avdelningen blandar vi. Visste du inte det?
-Nä, sa jag.
-Har du problem med det, undrade hon?
-Njae, det känns bara ovant och konstigt... Men innerst inne kändes det även naket och inte alldeles bekvämt.
-Du kan vara lugn. Alla här är omtöcknade, sänliggande och obrukbara.

Vad bra tänkte jag och svararade: javisst, det är ingen fara... Och drog upp täcket till hakan.

Efter cirka 30 minuter kommer hon åter in i rummet och en av männen utbrister:
-Syster, jag har värk i min penis.

Åh nej, shit nu börjas det, tänkte jag
. De småpratar lite om det och jag var alldeles uppgiven. När hon gått ut låg jag och tjuvtittar lite försiktigt på vad han hade för sig.

Jo, höll han inte på och var där och pillade?
Jag gick ut ur rummet och funderade på vad jag ska göra. Jag såg bilder i huvudet av alla klassiska "roliga" historier rulla upp i mitt huvud. Kände mig förnämad och lite kränkt.

Tillslut gick jag in igen och la mig. Kunde inte släppa det samtidigt som jag fortfarande var trött och omtöcknad efter operationen.

Hon kom återigen tillbaka  till rummet och samtalet dem emellan fortsatte. Efter frågor som: Brukar du ha värk i din penis, och så vidare, gick det upp för mig att han faktiskt hade VÄRK i sin penis... Han var inte ytterliga en blottare eller snuskgubbe som under livet dykt upp på de mest oväntade ställen.

Traumat blev ett minne att skratta åt och jag tycker nu istället synd om honom.



____________________________________________________

Min nya kompis har gjort mig illa

Vet inte vad jag tänkte med, förmodligen med ingenting alls. Min nyinköpta mixerstav som jag varit så oerhört glad och nöjd med, förvandlade sig till fiende.

Jag skulle pilla bort pajdeg från bladet. Satte dit tummen och började pillra med degen som kilat sig in under kniven. Samtidgit trycker jag av ren reflex på on knappen.

Jag kan lova att det gjorde ont... Blodet började droppa, så in till toan och vattenspolande. Virade papper runt den och blev helt rådlös. I vanliga fall hade jag bara svurit och blivit arg på mig själv men nu var jag helt knäckt.



Ringde till en kompis
och frågade om hon trodde att jag måste sy. Hon kom hit och spritade tummen och plåstrade om. Det kändes bättre när hon kom hit så det får räcka för idag. Får visa upp den imorgon när jag ska till SöS.

Måste nämligen dit i morgon så att de får titta på ett av mina ihopsydda hål. Upptäckte tidigare idag att det var svullet, varmt och hårt runt omkring. Ringde till avdelningen och kom överens om att åka dit för översyn.

Sprickfärdig

Magen fortsätter att vara uppblåst och ond men mår förövrigt bra. Glömmer emellanåt bort att jag inte är i fullt brukligt skick. Men när hjärnan glömmer bort säger kroppen ifrån och påminner. Magen ser ser ut som en jättejordglob eftersom den är full med stora blaffiga blåmärken och en massa operationshål som är lappade med Degaderm.

Har funderat över en "metallknapp" som sitter i midjan. Tänkt att de måste ha glömt bort att säga till mig att komma tillbaka för att ta bort den. Visade en av mina systrar idag. Hon sa att det ser ut som en kvarglömd hake/knapp som man fäster elektrod på under operation. Väntar någon dag till innan jag börjar att pilla på den för att se om den lossnar.

Det har varit en fantastisk dag och jag har tagit promenader och suttit i solen och njutit. Hade först lite svårt att komma iväg. Siktade på att gå ut vid 11 men minutrarna rann iväg och det blev snart dags för "mat". Sköt fram promenaden till efter tolvmaten. När så sedan klockan blivit tolv och jag tillslut var klar med maten hade tiden runnit iväg ytterligare... Så där höll det på. Inte lätt att hinna med att äta varannan timme. Det krävs en hel del planering och pyssel.

Det tar som sagt mycket tid att förberada sig för att göra något. Enklast är att ta med mig mat när jag går iväg och smutta på vägen eller när jag kommit fram. Ja, det är verkligen en heltidssysellsättning att fixa runt allt. Och ändå är jag välförberedd. Måste även planera in vila, dvs liggläge för att inte bli överansträngd. Dock inte sovit något under dagen idag. Blir med andra ord piggare för var dag.

Känns härligt att ha Sebbe här och att få laga mat till honom. Känns inte alls svårt, utan snarare tvärtom bara kul. Har även börjat planera för avslutningsmiddag med mina Snakegubbar.

Funderar och tänker ut vad det ska bli för mat. Har nu landat på grillspett med olika såser. Ska fundera ett tag till på om det ska bli potatisgratäng eller bakad potatis till. Najs att få ägna sig åt det eftersom jag tycker att det är så roligt. Men avslutningsmiddagen är inte förrän jag har börjat att jobba igen. Synd eftersom det hade passat mig bättre under sista veckan jag är ledig. Mat tar alltid tid att göra, speciellt till många personer. Men det löser sig.


_________________________


Lobotomerad och kolsyrad

Hur kändes det att vara hungrig? Livet styrs av varannantimmeprincipen. Klockan 8, 10, 12, 14, 16, 18 och 20 är jag hungrig för det säger klockan. Och jag är hungrig på exakt 150 ml flytande soppa eller Smoothie.

Däremellan vill jag ha mediciner, vatten och kaffe, för det har doktorn sagt.

Mitt största bekymmer innan hemgång från sjukhuset var hur jag skulle sticka i mig Fragmin (blodförtunnande i sprutor). Kändes jobbigt att binda upp kompis undersköterska och kompis sjuksköterska att komma hem varje dag och ge mig det.

Efter ett misslyckat försök att ta det själv med instruktioner från personal, var jag mäkta frustrerad. Slängde igår morse iväg ett SMS till kompis undersköterska med "jaha, nu är det dags igen. Vore jättebra om du kan komma till mig mellan 20 och 23 i tio dagar framöver och ge mig Fragmin".

Strax efter 20 ringde telefonen och det var hon som berättade att hon var i Dalarna och inte kunde komma förbi. Smått frustrerad och sur över det långdragna och senkomna beskedet, bestämde jag mig för att jag ska banne mig klara det här själv.

Hämtade Fragminet, klämde ihop låret i ett säkert grepp och tryckte in sprutan. In med nålen tills det tog stopp och ut med vätskan i blodet.

Sonen som precis äntrade hemmet utropade:
Vad håller du på med -vad är det där för snubbigt?
Vaddå, sa jag. Det är ju bara en spruta...

Wow, vilken känsla.
Inte av sticket... utan att jag klarade av det.  Bara man bestämmer sig så går allt. Användbart även i detta fall. Dagen innan började tårarna rinna när jag inte klarade av att göra det, och nu gav det mig en kick. Längtar till ikväll när det blir dags igen.

Längtar också till att kolsyran ska försvinna ur kroppen. Under operationen sprutar de in kolsyra för att komma åt och "separera" alla organ. Kolsyran sprider sig sedan i kroppen och man får en hiskelig träningsvärk samt är uppblåst och svullen. Faktum är att jag just nu känner mig dubbelt så stor som innan operation men det ska vi snart råda bot på.



______________________________

The last soup

Sista sopplunch, mellanmål, middagen avnjutes framför Facebook. Eller sista och sista... nu väntar tre veckor med flytande. Men sista pulversoppan på svältdiet som man är lika hungrig av efter tio minuter, som innan man började att äta den.

Känns lite scary inför morgondagens operation men ändock bra. Har laddat med tre nyinköpta pocketböcker, och en lånad bok som ska läsas de närmsta dagarna. Gjorde misstaget att inte titta i dem. Kollade bara författarna. Jens Lapidus tidigare böcker har jag gillat så en av dem blev hans senaste. Tyvärr visade det sig vara en bok i serieform. Pratbubblor och bilder. Tjoho. Jabbadabba. NOT!

Jättelånga konversationer som: "Era jävla Hottentotter stick härifrån", "satans skitungar","Hallå", "Okej, det är en tuff värld" "Krasch". Del 1.

Blir mycket, mycket förvånad om jag någonsin kommer att förkovra mig i del 2 men ska ge del 1 en ärlig chans. Man ger väl inte ut vad skit som helst, eller?

Startat med att läsa med Tårtgeneralen av Filip och Fredrik. Kommer inte ihåg vad köpta bok nummer tre heter.

Har även suttit och kollat resor. Är så sugen på att hänga med Sebbe, hans kompis och kompisens mamma till Thailand. Jag vill väldigt mycket men tror inte att operationssåret kommer att vilja det lika mycket. Ej heller plånboken. Det får bli en annan dag...

Otroligt men sant

Hungern har lagt sig men nervositeten har tilltagit.

Var på SöS idag för en helbesiktning. Först var det provtagning på labbet. Hela fem rör blod snodde dem mig på. Och sedan upp till Kirurgmottagningen för att träffa sjuksköterska, kirurg och narkosläkare. En massa frågor som skulle besvaras. Och även jag hade några funderingar som jag fick svar på.

En fundering som jag hade och fortfarande har, eftersom jag aldrig ställde frågan, är - hur i helsefyr både narkosläkaren och kirurgen kunde se så unga ut? Båda var kvinnor och i mina ögon såg de inte äldre ut än 27 år!? Men anar att man förmodligen kan adda några år på det, men inte mycket mer. Jag börjar bli gammal. 

Båda lyssnade på lungor och hjärta men var och en för sig... De sade inget speciellt i samband med det och jag frågade inget. Alltså var allt som det skulle.

Efter mina fyra olika besök hos fyra olika personer med fyra olika frågeställningar och fyra olika delmotiv som tillsammans ska leda till en lyckad gastric bypassoperation, börjar jag känna mig väldigt nära den kommande dagen.

Jag börjar också att känna mig väldigt nära ett hysteriskt sammanbrott pga min jobbdator som sedan en tid tillbaka inte samarbetar. Väntar på en ny, vilken jag trodde skulle komma vilken minut som helst. Har en del saker jag måste slutföra innan fyra veckors frånvaro.

Efter sjukhusbesöket fick jag klart för mig att den nya kommer på plats först på onsdag i nästa vecka. Efter att ha läst det i mejlet från IT-support fick en annan liten skitgrej mig att börja störttjuta... Hur långt ska man gå innan man ger upp? Och inte kan jag slutföra det hemifrån heller eftersom jag inte har tillgång till skrivare, vilket i detta fall behövs. Det kluriga är att jag inte heller kan skriva ut det på jobbet förtillfället. Kommer emellanåt inte ens åt det på serven... men IBLAND då går det men då kan jag istället inte spara dokumenten...

Så där håller det på. Mejlen kommer jag åt lite hipp som happ. Programmen avslutar sig själv mitt i osv. Droppen blev när jag satte i ett USB och datorn svarade att det var oformaterat "vill du formatera om det nu?"

Jag har ALLT och lite till på det USB-minnet. Lämnade kvar det på jobbet eftersom jag trodde jag hade de, i detta fall, viktiga uppdaterade dokumenten på hemdatorn istället. Tyvärr har jag inte det... Får ta hem USB-minnet i morgon och kolla om jag får upp det här hemma. Tror tyvärr inte det.

Men som sagt - jag är inte jättehungrig idag.


__________________________________________

Helan går och halvan åker radiobil

Sjukt hungrig idag med och även fortsatt sjukt fixerad vid mina Allevo- och Modifastpåsar. Häller dessutom i mig och kaffe och the men något saknas och det är MAT. Lägger mig hungrig och vaknar hungrig. Däremellan är jag fruktansvärt hungrig.

Känner mig som när man var gravid eller gick med barnvagn. Man såg magar och barnvagnar överallt. Det enda som finns runt omkring mig är dessa pulver, var jag än vänder mig. Jag florerar bland dem på varje affär jag besöker. Dras till dem, tittar och vrider och vänder på kartongerna och slår en blick på shakemuggarna.

Konstaterade för en stund sedan att även min lokala Konsum fått in Allevo nu. Det var det första jag stannade vid när jag gick i affären. Jämförde priser... och kollade över vilka smaker de hade. Vilken vid värld jag lever i.

Efter operation lär jag väl gå runt och förkovra mig i Keldas släta soppor. För att sedan övergå till att förkoka mig på mina egna soppor och veta allt om mixerstavars pris och märken. Jisses.

Sluta tjata

Varför möts jag varje gång, när jag går in på Facebook, av:

Återuppta kontakten med honom.
Skicka ett meddelande till honom

när det är just det jag INTE ska?
Mycket, mycket märkligt...

Upptäckte att den kopierade texten "skicka ett meddelande till honom" innhehöll en länk rakt in på dennes facebooksida. Ooops.

Har lovat mig själv att inte lämna ut någon här i mitt skrivande (lite prat om mina söner blir det dock). 





_____________________________________________

Snart svälter jag ihjäl

Jag måste ha magrat en massa gram under dessa tre dagar. Är ständigt hungrig och har hela åtta dagar kvar. Stirrade på alla som åt de sjukt goda kokta korvarna i hallen. Stod även och grillade hamburgare i fem minuter. Sedan tog jag en snabbt beslut och stängde igen grillen. Fick inte jag äta hamburgare skulle ingen annan heller få... Nej då, så illa var det inte, med kunderna uteblev sista timmen. Beslutet att stänga grillen var alltså lätt.

Godis har inte varit ett dugg svårt att se andra äta. Det nästan njuter jag av. Man vill ju känna sig duktig som står emot. Ostbågarna och chokladkakan som äldste sonen och hans tjej lämnat i skafferiet ligger tryggt. De hade dock lämnat det på vardagsrumsbordet från början. Men eftersom jag älskar att sova i soffan framför TV:n vågade jag inte ha det kvar där. Om man slumrar och vaknar till är det fruktansvärt lätt att glömma bort för en stund och börja stoppa i sig när.

Allt kretsar kring mitt icke ätande, just nu. Och så lär det nog göra även här ett tag till. Man blir sjukt fixerad. Jag räknar påsarna... fördelar dem fram och tillbaka över resterande dagar. Blandar de olika sorterna. Den ena ger dubbel ranson mot den andra sorten. 700-800 kalorier per dag är inget man blir glad över och humöret är rejält på svaj.

Har hunnit med att vara i hallen mellan 8.45 till 17 på innebandyavslutningen. Tagit en promenad och ett ordenligt träningspass med foten. Gjorde till och med 50 situps och det var inte igår jag gjorde det sist. Och så har jag tittat på fotbollsherrarnas träningsmatch mot Haninge. Det har haglat, regnat och solen har skinit. En fullspäckad dag med andra ord.


___________________________________________________________

Nu är faktiskt både Modifast och Allevo gott på riktigt

Nu är alla soppor och shakes en fröjd för smaklökarna (och magen). Vet inte om det är min utsvultenhet eller att jag intalat mig själv så väl att jag tror på det.

Längtar till nästa "ätstund"...

Har två tuffa utmaningar framför mig. Först och främst är det innebandyavslutning i morgon. Där kommer det att grillas härliga hamburgare. Jag har sett till att inte sätta mig själv på grillschemat och ej heller i kiosken. Inte för att jag skulle äta något men vill inte plåga mig själv genom att stå upp i det.

Får pillra med mina soppor... fota lite för tidningen och se till att allt flyter som det ska. Jag satte ett rätt tajt matchschema så det är viktigt att allt klickar som det ska. I år har jag försökt att hålla nere min ambitionsnivå. Det blir som det blir...

Det andra tillfället är styrelsedagen nästa lördag. När de andra äter lunch och middag med tillhörande drycker, får jag dricka mina soppor, kaffe och vatten. Och inte har jag tagit tag i (hunnit med) att boka in oss någonstans. De får bli en heldag på kansliet och mat på någon av våra lokala ställen. Det blir nog bra. Sebbe kommer upp så jag är gärna på byn.

Tidigare inlägg
RSS 2.0