Lobotomerad och kolsyrad
Hur kändes det att vara hungrig? Livet styrs av varannantimmeprincipen. Klockan 8, 10, 12, 14, 16, 18 och 20 är jag hungrig för det säger klockan. Och jag är hungrig på exakt 150 ml flytande soppa eller Smoothie.
Däremellan vill jag ha mediciner, vatten och kaffe, för det har doktorn sagt.
Mitt största bekymmer innan hemgång från sjukhuset var hur jag skulle sticka i mig Fragmin (blodförtunnande i sprutor). Kändes jobbigt att binda upp kompis undersköterska och kompis sjuksköterska att komma hem varje dag och ge mig det.
Efter ett misslyckat försök att ta det själv med instruktioner från personal, var jag mäkta frustrerad. Slängde igår morse iväg ett SMS till kompis undersköterska med "jaha, nu är det dags igen. Vore jättebra om du kan komma till mig mellan 20 och 23 i tio dagar framöver och ge mig Fragmin".
Strax efter 20 ringde telefonen och det var hon som berättade att hon var i Dalarna och inte kunde komma förbi. Smått frustrerad och sur över det långdragna och senkomna beskedet, bestämde jag mig för att jag ska banne mig klara det här själv.
Hämtade Fragminet, klämde ihop låret i ett säkert grepp och tryckte in sprutan. In med nålen tills det tog stopp och ut med vätskan i blodet.
Sonen som precis äntrade hemmet utropade:
Vad håller du på med -vad är det där för snubbigt?
Vaddå, sa jag. Det är ju bara en spruta...
Wow, vilken känsla. Inte av sticket... utan att jag klarade av det. Bara man bestämmer sig så går allt. Användbart även i detta fall. Dagen innan började tårarna rinna när jag inte klarade av att göra det, och nu gav det mig en kick. Längtar till ikväll när det blir dags igen.
Längtar också till att kolsyran ska försvinna ur kroppen. Under operationen sprutar de in kolsyra för att komma åt och "separera" alla organ. Kolsyran sprider sig sedan i kroppen och man får en hiskelig träningsvärk samt är uppblåst och svullen. Faktum är att jag just nu känner mig dubbelt så stor som innan operation men det ska vi snart råda bot på.
______________________________
Däremellan vill jag ha mediciner, vatten och kaffe, för det har doktorn sagt.
Mitt största bekymmer innan hemgång från sjukhuset var hur jag skulle sticka i mig Fragmin (blodförtunnande i sprutor). Kändes jobbigt att binda upp kompis undersköterska och kompis sjuksköterska att komma hem varje dag och ge mig det.
Efter ett misslyckat försök att ta det själv med instruktioner från personal, var jag mäkta frustrerad. Slängde igår morse iväg ett SMS till kompis undersköterska med "jaha, nu är det dags igen. Vore jättebra om du kan komma till mig mellan 20 och 23 i tio dagar framöver och ge mig Fragmin".
Strax efter 20 ringde telefonen och det var hon som berättade att hon var i Dalarna och inte kunde komma förbi. Smått frustrerad och sur över det långdragna och senkomna beskedet, bestämde jag mig för att jag ska banne mig klara det här själv.
Hämtade Fragminet, klämde ihop låret i ett säkert grepp och tryckte in sprutan. In med nålen tills det tog stopp och ut med vätskan i blodet.
Sonen som precis äntrade hemmet utropade:
Vad håller du på med -vad är det där för snubbigt?
Vaddå, sa jag. Det är ju bara en spruta...
Wow, vilken känsla. Inte av sticket... utan att jag klarade av det. Bara man bestämmer sig så går allt. Användbart även i detta fall. Dagen innan började tårarna rinna när jag inte klarade av att göra det, och nu gav det mig en kick. Längtar till ikväll när det blir dags igen.
Längtar också till att kolsyran ska försvinna ur kroppen. Under operationen sprutar de in kolsyra för att komma åt och "separera" alla organ. Kolsyran sprider sig sedan i kroppen och man får en hiskelig träningsvärk samt är uppblåst och svullen. Faktum är att jag just nu känner mig dubbelt så stor som innan operation men det ska vi snart råda bot på.
______________________________
Kommentarer
Trackback
