viktoriajonze

Eller som rubriken lydde när jag skrev texten 2007:

Jag vet att Denise har det bra, hon spelar fotboll med Ludvig, David och de andra barnen

Jag kommer aldrig att glömma lördagen den 27 maj 2006. Jag är i Östersund för att fira min bästa kompis 40-årsdag och för att ha klassträff.

Min mamma ringer på morgonen och berättar att en 12-årig flicka har blivit mördad i Tungelsta. Efter en stund ringer hon och rättar sig och berättar att det istället är i Västerhaninge. Jag hinner tänka oj, stackars barn. Men jag blir lättad över att det då antagligen inte är någon av min yngste sons vänner eller skolkamrater. Efter ett tredje telefonsamtal var det värsta befarelserna ett faktum.

Det är en flicka från Tungelsta, hon går i Tungelsta skola och hon är en av min sons närmaste vänner. Det är Denise. Min första tanke var stackars barn, vilken död. Och min andra tanke var – stackars föräldrar. Jag hade sett pappan under flera års tid följa sin dotter vid sidan av planen, genom Tungelsta IF. Det gjorde så ont i mitt hjärta att förstå vad de nu skulle gå igenom.

Det var en märklig känsla att vara 60 mil från Tungelsta och vart man än vände sig så skrek löpsedlar emot mig och TV-nyheterna basunerade ut ett och samma budskap. Tolvårig flicka från Tungelsta brutalt mördad. Det var svårt att vara på en plats där man inte kunde dela denna sorg och chock med någon. Ingen annan kunde eller orkade ta in och förstå det jag berättade. Det var för dem något som bara hände i Stockholm. Ingen kunde förstå att vårt lilla Tungelsta faktiskt inte kan jämföras med det ”stora” Stockholm.

Hela Tungelsta var i sorg. Våra barn fick plötsligt ta del av det som tidigare bara hänt i tidningar, TV och på film. Deras vardag hade fyllts med ondska och en annan dimension av livet hade trätt in, i form av våld, ond och bråd död. Mina tankar kretsade runt hur en vuxen människa kunde göra något så ont mot ett barn. Och hur skulle man förklara för barn hur det kom sig att en vuxen kunde göra något sådant?

Det som hände Denise är extremt ovanligt. Jag tror att det är viktigt att vi får våra barn att förstå det. Denise var på fel plats vid fel tillfälle och det är inget hennes familj, hennes kompisar, klasskamrater eller någon annan, kan ändra på.

Sorgearbete tar tid, vare sig det handlar om en skilsmässa, en förlorad förälder, en vän som försvunnit för alltid. Eller det som vi föräldrar är mest rädda för – att förlora sitt barn. Det har gjort mig så ont att se Denises pappa och mamma.

Att förlora sitt barn är inget man kommer över utan man tvingas till att lära sig leva med det. När ens barn dessutom förlorat sitt liv genom ett vansinnesdåd går det förmodligen aldrig att förlåta. Sannolikt får man frågan – Hur klarade man av att leva vidare utan sitt barn? Mitt svar på den frågan är att man faktiskt inte ges något val.

När ens barn dör handlar den första tiden om att överleva dagen och kanske till och med den närmaste timmen och minuten. Man rannsakar och frågar sig om något skulle kunnat gjorts annorlunda? Andnöden infinner sig när man inser att ens barn aldrig mer ska komma hem igen.

Man tar sig igenom begravningen. Sakta men säkert fylls det på med alla svåra dagar och man lägger dem bakom sig. De allra svåraste dagarna kan vara den första skolavslutningen, sommaren, skolstarten, hösten, alla lov, farsdag, födelsedagen och julen etc. När cirkeln är sluten är man tillbaka till dödsdagen och man har klarat av allt en första gång. Då återstår att återupprepa allting i ett helt liv framöver. Och det finns inga genvägar ifrån det. Men allting blir något enklare för var gång. Och man lever i vetskapen om att man har klarat av det minst en gång tidigare.

Denise finns med i våra barns vardag, dagligen i både tankar och skrift. Jag tänker till exempel på ”namntexterna” som under året stått på min sons MSN. Där heter han inte sitt riktiga namn utan det står Saknar dig Denise - det gör alla, RIP, Älskar dig Didi eller rätt och slätt ett hjärta och namnet Didi. Och när barnen ska bedyra att något verkligen stämmer, sägs det – jag svär på Didis grav. Man ser tecken överallt på att Denise fortfarande och för alltid kommer att finnas i våra hjärtan.

Några starka minnen jag har från året är den första minnesgudstjänsten i kyrkan – hur vackert men oerhört sorgligt det var. Jag minns det stora blomhav som fyllde kyrkan vid begravningen. Och jag minns Luciacupen, när Linda Seppänen sjöng Shirley Clamps Jag fick låna en ängel, endast med komp av sin akustiska gitarr. Tror inte att det fanns ett öga torrt bland alla barn, ungdomar och föräldrar som var med i hallen. Till och med nu när jag sitter och skriver om allt det här, börjar tårarna att rinna. Min son brukar säga till mig – men mamma varför gråter du, du kände ju inte Denise?

Och nej, det är ju så - jag kände inte Denise. Men hon var ett barn som funnits i min närhet. Jag gråter för hennes skull, för hennes föräldrars skull, för alla andras skull, för det vackras skull, för det sorgligas skull, för David och Ludvigs skull, och för att ett liv slocknat alldeles för tidigt.

Det är befriande och skönt att gråta. Tänk om vi kunde samla alla våra tårar vi fällt för Denise, då skulle Tungelsta ha en ny sjö eller kanske ett helt hav?

Tungelsta 7 februari 2007

Viktoria