Lobotomerad och kolsyrad

Hur kändes det att vara hungrig? Livet styrs av varannantimmeprincipen. Klockan 8, 10, 12, 14, 16, 18 och 20 är jag hungrig för det säger klockan. Och jag är hungrig på exakt 150 ml flytande soppa eller Smoothie.

Däremellan vill jag ha mediciner, vatten och kaffe, för det har doktorn sagt.

Mitt största bekymmer innan hemgång från sjukhuset var hur jag skulle sticka i mig Fragmin (blodförtunnande i sprutor). Kändes jobbigt att binda upp kompis undersköterska och kompis sjuksköterska att komma hem varje dag och ge mig det.

Efter ett misslyckat försök att ta det själv med instruktioner från personal, var jag mäkta frustrerad. Slängde igår morse iväg ett SMS till kompis undersköterska med "jaha, nu är det dags igen. Vore jättebra om du kan komma till mig mellan 20 och 23 i tio dagar framöver och ge mig Fragmin".

Strax efter 20 ringde telefonen och det var hon som berättade att hon var i Dalarna och inte kunde komma förbi. Smått frustrerad och sur över det långdragna och senkomna beskedet, bestämde jag mig för att jag ska banne mig klara det här själv.

Hämtade Fragminet, klämde ihop låret i ett säkert grepp och tryckte in sprutan. In med nålen tills det tog stopp och ut med vätskan i blodet.

Sonen som precis äntrade hemmet utropade:
Vad håller du på med -vad är det där för snubbigt?
Vaddå, sa jag. Det är ju bara en spruta...

Wow, vilken känsla.
Inte av sticket... utan att jag klarade av det.  Bara man bestämmer sig så går allt. Användbart även i detta fall. Dagen innan började tårarna rinna när jag inte klarade av att göra det, och nu gav det mig en kick. Längtar till ikväll när det blir dags igen.

Längtar också till att kolsyran ska försvinna ur kroppen. Under operationen sprutar de in kolsyra för att komma åt och "separera" alla organ. Kolsyran sprider sig sedan i kroppen och man får en hiskelig träningsvärk samt är uppblåst och svullen. Faktum är att jag just nu känner mig dubbelt så stor som innan operation men det ska vi snart råda bot på.



______________________________

The last soup

Sista sopplunch, mellanmål, middagen avnjutes framför Facebook. Eller sista och sista... nu väntar tre veckor med flytande. Men sista pulversoppan på svältdiet som man är lika hungrig av efter tio minuter, som innan man började att äta den.

Känns lite scary inför morgondagens operation men ändock bra. Har laddat med tre nyinköpta pocketböcker, och en lånad bok som ska läsas de närmsta dagarna. Gjorde misstaget att inte titta i dem. Kollade bara författarna. Jens Lapidus tidigare böcker har jag gillat så en av dem blev hans senaste. Tyvärr visade det sig vara en bok i serieform. Pratbubblor och bilder. Tjoho. Jabbadabba. NOT!

Jättelånga konversationer som: "Era jävla Hottentotter stick härifrån", "satans skitungar","Hallå", "Okej, det är en tuff värld" "Krasch". Del 1.

Blir mycket, mycket förvånad om jag någonsin kommer att förkovra mig i del 2 men ska ge del 1 en ärlig chans. Man ger väl inte ut vad skit som helst, eller?

Startat med att läsa med Tårtgeneralen av Filip och Fredrik. Kommer inte ihåg vad köpta bok nummer tre heter.

Har även suttit och kollat resor. Är så sugen på att hänga med Sebbe, hans kompis och kompisens mamma till Thailand. Jag vill väldigt mycket men tror inte att operationssåret kommer att vilja det lika mycket. Ej heller plånboken. Det får bli en annan dag...

Otroligt men sant

Hungern har lagt sig men nervositeten har tilltagit.

Var på SöS idag för en helbesiktning. Först var det provtagning på labbet. Hela fem rör blod snodde dem mig på. Och sedan upp till Kirurgmottagningen för att träffa sjuksköterska, kirurg och narkosläkare. En massa frågor som skulle besvaras. Och även jag hade några funderingar som jag fick svar på.

En fundering som jag hade och fortfarande har, eftersom jag aldrig ställde frågan, är - hur i helsefyr både narkosläkaren och kirurgen kunde se så unga ut? Båda var kvinnor och i mina ögon såg de inte äldre ut än 27 år!? Men anar att man förmodligen kan adda några år på det, men inte mycket mer. Jag börjar bli gammal. 

Båda lyssnade på lungor och hjärta men var och en för sig... De sade inget speciellt i samband med det och jag frågade inget. Alltså var allt som det skulle.

Efter mina fyra olika besök hos fyra olika personer med fyra olika frågeställningar och fyra olika delmotiv som tillsammans ska leda till en lyckad gastric bypassoperation, börjar jag känna mig väldigt nära den kommande dagen.

Jag börjar också att känna mig väldigt nära ett hysteriskt sammanbrott pga min jobbdator som sedan en tid tillbaka inte samarbetar. Väntar på en ny, vilken jag trodde skulle komma vilken minut som helst. Har en del saker jag måste slutföra innan fyra veckors frånvaro.

Efter sjukhusbesöket fick jag klart för mig att den nya kommer på plats först på onsdag i nästa vecka. Efter att ha läst det i mejlet från IT-support fick en annan liten skitgrej mig att börja störttjuta... Hur långt ska man gå innan man ger upp? Och inte kan jag slutföra det hemifrån heller eftersom jag inte har tillgång till skrivare, vilket i detta fall behövs. Det kluriga är att jag inte heller kan skriva ut det på jobbet förtillfället. Kommer emellanåt inte ens åt det på serven... men IBLAND då går det men då kan jag istället inte spara dokumenten...

Så där håller det på. Mejlen kommer jag åt lite hipp som happ. Programmen avslutar sig själv mitt i osv. Droppen blev när jag satte i ett USB och datorn svarade att det var oformaterat "vill du formatera om det nu?"

Jag har ALLT och lite till på det USB-minnet. Lämnade kvar det på jobbet eftersom jag trodde jag hade de, i detta fall, viktiga uppdaterade dokumenten på hemdatorn istället. Tyvärr har jag inte det... Får ta hem USB-minnet i morgon och kolla om jag får upp det här hemma. Tror tyvärr inte det.

Men som sagt - jag är inte jättehungrig idag.


__________________________________________

Helan går och halvan åker radiobil

Sjukt hungrig idag med och även fortsatt sjukt fixerad vid mina Allevo- och Modifastpåsar. Häller dessutom i mig och kaffe och the men något saknas och det är MAT. Lägger mig hungrig och vaknar hungrig. Däremellan är jag fruktansvärt hungrig.

Känner mig som när man var gravid eller gick med barnvagn. Man såg magar och barnvagnar överallt. Det enda som finns runt omkring mig är dessa pulver, var jag än vänder mig. Jag florerar bland dem på varje affär jag besöker. Dras till dem, tittar och vrider och vänder på kartongerna och slår en blick på shakemuggarna.

Konstaterade för en stund sedan att även min lokala Konsum fått in Allevo nu. Det var det första jag stannade vid när jag gick i affären. Jämförde priser... och kollade över vilka smaker de hade. Vilken vid värld jag lever i.

Efter operation lär jag väl gå runt och förkovra mig i Keldas släta soppor. För att sedan övergå till att förkoka mig på mina egna soppor och veta allt om mixerstavars pris och märken. Jisses.

Sluta tjata

Varför möts jag varje gång, när jag går in på Facebook, av:

Återuppta kontakten med honom.
Skicka ett meddelande till honom

när det är just det jag INTE ska?
Mycket, mycket märkligt...

Upptäckte att den kopierade texten "skicka ett meddelande till honom" innhehöll en länk rakt in på dennes facebooksida. Ooops.

Har lovat mig själv att inte lämna ut någon här i mitt skrivande (lite prat om mina söner blir det dock). 





_____________________________________________

Snart svälter jag ihjäl

Jag måste ha magrat en massa gram under dessa tre dagar. Är ständigt hungrig och har hela åtta dagar kvar. Stirrade på alla som åt de sjukt goda kokta korvarna i hallen. Stod även och grillade hamburgare i fem minuter. Sedan tog jag en snabbt beslut och stängde igen grillen. Fick inte jag äta hamburgare skulle ingen annan heller få... Nej då, så illa var det inte, med kunderna uteblev sista timmen. Beslutet att stänga grillen var alltså lätt.

Godis har inte varit ett dugg svårt att se andra äta. Det nästan njuter jag av. Man vill ju känna sig duktig som står emot. Ostbågarna och chokladkakan som äldste sonen och hans tjej lämnat i skafferiet ligger tryggt. De hade dock lämnat det på vardagsrumsbordet från början. Men eftersom jag älskar att sova i soffan framför TV:n vågade jag inte ha det kvar där. Om man slumrar och vaknar till är det fruktansvärt lätt att glömma bort för en stund och börja stoppa i sig när.

Allt kretsar kring mitt icke ätande, just nu. Och så lär det nog göra även här ett tag till. Man blir sjukt fixerad. Jag räknar påsarna... fördelar dem fram och tillbaka över resterande dagar. Blandar de olika sorterna. Den ena ger dubbel ranson mot den andra sorten. 700-800 kalorier per dag är inget man blir glad över och humöret är rejält på svaj.

Har hunnit med att vara i hallen mellan 8.45 till 17 på innebandyavslutningen. Tagit en promenad och ett ordenligt träningspass med foten. Gjorde till och med 50 situps och det var inte igår jag gjorde det sist. Och så har jag tittat på fotbollsherrarnas träningsmatch mot Haninge. Det har haglat, regnat och solen har skinit. En fullspäckad dag med andra ord.


___________________________________________________________

Nu är faktiskt både Modifast och Allevo gott på riktigt

Nu är alla soppor och shakes en fröjd för smaklökarna (och magen). Vet inte om det är min utsvultenhet eller att jag intalat mig själv så väl att jag tror på det.

Längtar till nästa "ätstund"...

Har två tuffa utmaningar framför mig. Först och främst är det innebandyavslutning i morgon. Där kommer det att grillas härliga hamburgare. Jag har sett till att inte sätta mig själv på grillschemat och ej heller i kiosken. Inte för att jag skulle äta något men vill inte plåga mig själv genom att stå upp i det.

Får pillra med mina soppor... fota lite för tidningen och se till att allt flyter som det ska. Jag satte ett rätt tajt matchschema så det är viktigt att allt klickar som det ska. I år har jag försökt att hålla nere min ambitionsnivå. Det blir som det blir...

Det andra tillfället är styrelsedagen nästa lördag. När de andra äter lunch och middag med tillhörande drycker, får jag dricka mina soppor, kaffe och vatten. Och inte har jag tagit tag i (hunnit med) att boka in oss någonstans. De får bli en heldag på kansliet och mat på någon av våra lokala ställen. Det blir nog bra. Sebbe kommer upp så jag är gärna på byn.

Modiafast ÄR gott

Modifast är gott... Modifast är gott... Modifast är gott... Modifast är gott...Modifast är gott... Modifast är gott...Modifast är gott... Modifast är gott...Modifast är gott... Modifast är gott...Modifast är gott... Modifast är gott...

Har nu satt igång med den utnärkt goda drycken/soppan Modidast. I morse tog jag vanilj. Den smakade sött och var ingen höjdare. Spydde upp den efter någon timme. Den var inte god då heller.

Till Lunch blev det Potatis- och purjolöksoppa. Kan lova att min egna är bra mycket godare.

Efter lucnchen blev det en sovstund i soffan. När jag vakande var jag jättehungrig och började tänka på mina härligt goda klycklingklubbor som ligger i kylen. Sedan kom jag på att jag inte får äta dem. Jobbig sits det blev.

Och värre blev det när Christian kom hem och körde igång med att göra fläskpannkaka. Lägger mig nog i soffan och drar täcket över mig när han ska äta den. Och detta är dag ett... men allt blir enklare ju mer man tränar, eller?

Hallonsmaken var faktiskt riktigt god och jag känner mig smal som en sulfid. Christian spydde inget mer och det är världsbra. Blir alltid lika jobbigt innan man ser att det slutar eller om det ska bli veckolång kräkperiod med inläggning med dropp och medicinering.


Oj, vad har jag gett mig in på?

Vad verkligt allt blev när jag läste dagens post. I posten fanns kallelsen skriftligt. Och jag ska även dit på onsdag för att ta prover och få mer information.

Det var även med ett papper som handlade om operationsdagen... innan du åker ner till operation... narkossköterskan... narkosläkaren... uppvaket... 

Efter de pappren gjorde orden från min ortoped, den fantastiske, sig påminda.

"Vad kul, men glöm inte bort att en operation alltid är en operation. Det KAN bli komplikationer, och det vet ju DU om någon."

Har inte svarat på hans mejl. Tanken var att jag skulle svara honom "ALLT kommer att gå bra".

Synd att jag väntade med att svara. Nu kanske han aldrig får de där mejlet med de orden. Nu kanske han bara får ett med "jaha, då var det kört igen. Men vad gör det, sommaren, latjolajban, Indien och allt annat skoj kan vänta ett år till" 

DET KOMMER ATT GÅ BRA
Och det ska bli jättegott med näringsdrycker på fredag och alla andra dagar fram till operation.
Smaskens!


_________________________________

Så var det dags

Idag fick jag fastställd operationstid. Fick en annan patients tid. Annars hade jag fått en tid under andra veckan i maj, nu blir den redan i april.

På fredag börjar min näringsersättningsperiod. Var på Apoteket och beställde proteinersättning och kollade över vilka Modifastsmaker som fanns inne. Apotekaren la in några beställningar på det som saknades. Har inte bestämt mig för om jag ska köra Allevo eller Modifast. Fördelen med Allevo är att man ska dricka det fler gånger om dagen och därav kommer in på rätt "ätrutiner" inför perioden med  flytande föda (och resterande ätperiod... livet ut).

Nu gäller det att tänka om från att äta mycket och sällan till lite och ofta. Just nu känns det inte svårt då jag är mycket fokuserad och målmedveten. Men det kommer säkert inte alltid gå som en dans. Eller så kommer det att göra det. När jag bestämt mig för något är det endast det som gäller. 

Har dessutom förbetett mig väl. Frysen proppad med olika soppor jag gjort de senaste veckorna. Rikigt goda är de. Behöver bara köpa en mixerstav så att de blir ännu mer lättätna. Den manuella potatispressaren fick det riktigt jobbigt... Gav upp och frös dem som de var. 

Kunskapen om bra mat har jag. Men jag kommer att få jobba en hel del på att stressa ner mitt liv och ta god tid på mig för att äta.

Dagens besvikelse

Är du godissugen? Undrar mamma granne, näst intill blind.
Hm, tänker jag. Var jag det inte innan så blev jag påmind och sugen nu.

- Javisst, säger jag.
- Vad bra säger mamma. Då slipper jag äta upp det själv.
  Det är skiiiitgott tillägger hon och kommer med en påse.

Jag tar emot påsen, tittar i den.

-Gamla torkade russin är det gott, säger jag besviket?

-Va, gav jag dig torkade russin?  Då blev det fel.

Under tiden hinner hoppet om smaskigt godis komma tillbaka till mig.

-Det skulle var torkad annanas säger mamma och går tillbaka till skafferiet...


_______________________________________________________________


En förklädd mördare i lyxförpackning?

Vaknade i morse glatt överraskad och mycket tillfreds med att jag inte är en mördare.

Mina drömmar består ofta av att jag tillsammans med mina barns pappa ska producera fler barn. Men vi är skilda sedan 12 år... Ibland tar drömmarna hänsyn till det. Vid dem tillfällena ställer ”han” bara upp som barnskaffare. Men ibland är vi fortfarande gifta och då finns alltid en massa konstigheter runt omkring.

Ibland är det inte själva barnskaffandet som är det centrala i handlingsförloppet. Då är det bara en vid sidan om händelse och som figurerar i bakgrunden.

I nattens dröm var det så. I natt var den centrala händelsen att jag var en mördare och gömt undan liket. Förutom det blev jag av med både plånbok med pengar och kort, och min sminkväska. Undrar vilket som var värst…?

Jag hittade en femhundrakronorssedel som jag blev jätteglad över eftersom jag var pank. Men den visade sig vara den mördades V 75-talong. Jag fick fullt sjå att göra mig av med den eftersom det var ett bevismaterial. Brände tillslut upp den.

Parallellt med allt detta skulle det bli barn. Men hur vi än försökte fick vi inte till det av olika anledningar.

Som vanligt var det en märklig blandning av människor och udda platser som var med i handlingen. Mina grabbar var också mycket yngre, som alltid i drömmarna, än vad de är idag.

Det märkliga med mordet var att det var två andra personer som trodde att de mördat. Men de hade inte gjort det ordentligt. Jag hjälpte till och fixade till det. Gömde även liket lite bättre. 

Upptäckte sedan att situationen var ohållbar. Jag hade två val:

-Att anmäla mig själv och hamna i fängelse.
-Att livet ut ha något som tryckte inom mig. En tryckande känsla av att vilja lätta mitt hjärta.

Jag var fast och fångad i vilket val jag än skulle göra. Den enda fördelen med att inte berätta var att det skulle skona mina närmaste runt omkring.

Undrar vad dessa drömmar står för? Har några teorier angående barnaskaffandet:

Jag har alltid trott att jag ska få fler barn när jag är i fyrtioårsåldern. Nu börjar jag rejält att passera de 40. Eftersom den enda som varit pappa till mina barn är ”han”, tror jag i mina nattliga drömmar att det är det enda alternativet som existerar. En slags trygghetsgaranti. Människan är inte alltid sund i sitt tänkande. Jag menar, vi är ju faktiskt skilda… och tron att börja om med barn har dessutom gått över.

Teori två är att jag har en stark intuition. I själva verket förbereder jag mig mentalt för att ”han” planerar att bli pappa igen. Det återstår att se om jag har rätt.

Har inga ordentliga antagande angående mördandet. Kanske är det ”att städa efter andra genen” som fick mig till det? Att vara mördare var en ny erfarenhet för mig. Hoppas att det inte kommer att bli en rutin.


___________________________________________


Det som göms i snö kommer upp i tö

Snöar inne. Mycket som avhandlas i tankarna... Töar nog snart och då ska vi syna det som kommit fram. Hoppas att det tål dagsljuset och att det blir något bra av det.

Någon som förstod något av ovanstående? Då är denne mycket klok.

Vi hörs.

PS. Gräver efter brev varje dag. Vill ha ett från SöS med fastställd operationstid. Jag letar under både hallmattor och hos grannen. Brevbäraren kan lägga post i fel brevlådor. Det har man ju hört. Trots allt letande har jag inte hittat någon kallelse ännu.

Letar vidare imorgon efter både brev och saker som ska falla på plats i tankar.

PS PS. Fick ett annat brev via mejl igår. Det behövde jag inte gräva efter. Det bara fanns där. Det var från MIN doktor Simon, den fantastiske. Men det pratar vi mer om en annan dag.

PS, PS, PS. Fick inte ett SMS ikväll. Det betyder nog bara att batteriet är slut...


RSS 2.0