viktoriajonze

Vaknade, som alla andra, med sommartid i morse. Det måste betyda att det är sommar nu?  Åsynen av snöberget i in min trädgård och ett litet snack med mitt sunda förnuft, och jag förstår att det inte är så.

MEN vi är på god väg. Och till skillnad från den förra, kommer denna sommar att bli mycket bra. Det har vänt nu. Inga fler brutna fötter, inget gips och kryckor, inga bensår som inte läker, inga flera månaders långa penicillinkurer i dubbla doser som slår ut all motståndskraft och ger klåda. Och framför allt - inte en massa överflödiga kilon.

När sommaren är över kan jag se om jag fick rätt. Vilket jag är mycket säker på att jag kommer att ha.

.....................................................

Tid,
egentid,
vintertid, sommartid,
dåtid, nutid, samtid, framtid,

MIN TID
....................................................

NU börjar det. På onsdag bär det av till dietisten på SöS för en Dietistskola. Ett måste för att göra kommande operation. Min brutna fot har inneburit att jag ökat massivt i vikt. Jag som är van att träna sex timmar i veckan och promenera tusentals steg om dagen, blev plötsligt helt stillasittande men en kropp som redan var på väg att gå över styr av viktökning.

När jag skulle sövas inför operation av foten och kom ner till operation blev narkosen sur över att jag fått välja mellan att lokalbedövas eller sövas. Jag sa till dem, - jag fick välja på avdelningen innan jag åkte ner, och jag valde narkos. De fortsatte att var sura och berättade att de inte gärna söver patienter med högt BMI, då riskerna alltid är större. Fuck you, tänkte jag. Tryck i mig den där narkosen nu. Och det gjorde dem.

Trodde att de skulle kväva mig med masken och att min sista stund var kommen. Men jag kvävdes inte utan vakande upp operererad, nygipsad och ihopskruvad. Och framför allt spyendes. Spydde, spydde och spydde. Det stod som en fontän runt mig. Drack och spydde i en hel dag. Men det var det värt för att bli sövd.

Nästa gång jag blev påmind om mitt höga BMI var också i sjukvården. Jag var inne över dagen för att ta ut två av de sju skruvarna som höll ihop mina ben med platta i foten.

Sköterskan började redan innan operation att påtala mitt höga BMI. Sedan fortsatte det när ortopeden konstaterat att de två skruvarna som skulle ut, var av. Att de var av, berodde på att jag belastat foten för mycket i kombination av mitt höga BMI.

Nu har nästan ett år gått.  Jag är ett antal kilo ännu tyngre och jag har lyckats få igenom en operation, en gastric bypass. Men nu har jag fått kämpa för att bevisa att jag har BMI högt nog… Men faktiskt inte med mina läkare, (remisskrivande husläkare, ortopeden och kirurgen). De har alla tre varit myckt förstående, hjälpsamma och medgörliga. Jobbigast har det varit med folk runt omkring. Men jag ligger under den lägre gränsen och är nu lite smårädd att narkosen istället ska vägra att söva mig pga av mitt låga BMI.

Inför kommande operation berättade kirurgen att man måste vara fastande och dricka en näringsdryck, Modifast, i två veckor innan operation. Detta för att levern ska rensas från fetter, dra ihop sig och allt vad det var. Dessutom brukar man behöva gå ner några kilon inför operation. Men detta gällde inte mig, jag behövde snarare gå upp lite. Han berättade om en patient som varit jätteduktig och gått ner innan operation. Hon hade passerat den nedre magiska BMI gränsen. Och vad händer? Jo, narkosen höll på att vägra att söva henne. Varför missade jag att fråga. Kanske det handlar om etik, inte vet jag?

Så nu är jag livrädd att jag ska ligga där inför operation och att narkosen ska vägra att söva mig. Sitter lite fast i dilemmat att välja att gå upp ännu mer i vikt, kontra försöka att hålla status que. Det blir vad det blir.

Jag har gjort en lista på lunchrestauranger jag ska besöka innan jag opererar mig. Ska beta av dem en efter en. Ta farväl till dem och deras mat. Vi kommer att ses igen, men det kommer att dröja ett tag. Tror inte att jag ska behöva ta farväl från mitt stora intresse att laga mat. Eftersom det även i fortsättningen kommer att finnas andra runt omkring mig som kan äta och uppskatta den mat jag lagar. Och jag kommer ju även i fortsättningen att behöva äta, även om i mycket mindre mängd.

Många blir chockade när de hör att jag ska opereras. De säger, men du är ju bara lite rund… Men de blir lika chockade när de hör vad jag faktiskt väger. Och så har jag min fot som medicinskt skäl. Eventuellt måste foten opereras om då det är ett glapp mellan platta och ben. Ska inte samma sak hända igen (spikarna av) måste jag bli lättare. Och så har jag även överhängande diabetes. Jag har haft graviditetsdiabetes och alltid fått höra att jag inte får vara överviktig när jag kommer upp mig i åldern. Både mamma och mormor har och har haft åldersdiabetes. Så ja, jag kvalar in. Även om jag gör operationen innan helt uppnådd högt BMI. Men det är bara en tidsfråga innan jag skulle vara där helt och fullt.

Skojade med en arbetskamrat härom månaden. Jag berättade chockat för honom. Vet du, jag går under BMI fetma… och så skrattade vi åt det. Han sa, vi kanske ska börja med namnskyltar med olika text. På din kan det stå: Viktoria, BMI fetma.

Jag är liksom tvärtemot alla andra med fel självkänsla. Andra med fel självbild brukar vara tvärtom. De går omkring och tror att de är tjocka trots att de i själva verket är smala som sugrör. Jag traskar runt (tills för någon månad sedan) och känner mig helt okej. När jag sedan ser ett nytaget foto eller mig själv i spegeln, blir jag svårt chockad… Detta innebär t ex att jag hos sjukgymnasten, går omkring och stirrar i golvet, på redskapet bredvid eller på honom (sjukgymnast Fredrik ca 29 år). Tittar jag in i spegelväggen blir jag chockad och förstelnad och det är inget bra att bli när man ska sjukgymnastisera.

Men det ska bli ändring på det nu och en mer motiverad människa får man leta efter, oavsett rätt eller fel BMI.

Just hemkommen från grannen mamma, snart 84 år, och lutfisk med mandelpotatis. De första hon säger när vi började att äta var -jag förstår inte hur du kan få sådan där operation. Du är ju inte SÅ tjock. Tack mamma, för att  du också har har en fin felbild av mig. I nästa stund säger hon också. Du, den där jättestora godispåsen du åt härom dagen. Var det verkligen riktigt att äta den? Ja, sa jag sa. - Du förstår inte det där. Jag håller på att ta farväl och förbereder mig för kommande arbete, då ingår att att äta, njuta, äta för mycket och känna avsky för det.

Jag är sådan. Går igenom allt och förbereder mig mentalt. Har gjort det många gånger förr men med andra saker. När dagen så kommer är jag väl förberedd och allt flyter på och går bra.

Helt sjukt, konstaterar att jag gått upp 30 kilo på sex år. Eller rättare sagt lite kortare tid eftersom jag antar att jag inte började gå upp dagen efter att fotot togs. Fotot här under togs april 2005. Jag ska satsa på att i april  2011 kunna sätta in en jämförbar bild bredvid detta foto. Har även ett par jeans i 70-talsstuk hängande i badrummet. De byxorna hade jag på mig den sommaren. Nu kommer de till knäna… Nästa sommar ska byxorna på ända upp och knapparna knäppas.




På onsdag börjar min resa mot etapp ett.

Allt eller inget, thats me