viktoriajonze

Vår reseledare och tillika ordningsman Lex ”hur svårt kan det va?” Samson fördelade världsvant ut som om han aldrig gjort annat i sitt liv, nycklar med den ständigt närvarande mappen under sin arm.




Bollywood
Silja line brukar ha ett tema på sina båtar. Temat vid denna resa var Indien. Kan det bli bättre för en som jag, som redan har tillbringat sex av årets veckor i Indien? Jag kände mig inte oäven utan gillade den indiskinspirerade maten och kände mig hemtam i miljön. I slutet av kvällen visades en indisk Bollywoodshow. Crazy så det förslår. Precis som det ska vara.



Matematisk frustration
Väl framme i Helsingfors och Scandic hotell i Espoo konstaterade reseledaren att 1+1 inte blir 2. I alla fall inte om en utav ettorna egentligen är en tvåa. Från lyxläget att ett eller två rum endast skulle delas på två personer och inte som i de andre – av tre. Byttes läget radikalt. Tre stora fullvuxna karlar var helt plötsligt förvisade till en och samma ENKELSÄNG.



Goa, glada och trevliga papporna Vlade, Peter, Jocke och Bruno.

Vinstlott
Det där blir svårt tänkte jag när jag såg de tre männen. Jag insåg att jag dragit en vinstlott och inte som jag bara några sekunder tidigare trott – en nitlott. Själv skulle jag tillbringa mina nätter på en form av schäslong. Inte en mjuk och skön sådan utan en relativt smal och hård. Inte byggd för människor i min storlek. Men som sagt, i detta ögonblick stod det klart för mig att min schäslong var rena lyxen. Problemet för de tre herrarna löstes genom att hotellet gjorde en omflyttning av en annan gäst till enkelrummet, och herrarna hamnade i bröllopssviten. (Det var iaf vad jag blev ilurad då. Så här efteråt har Bruno erkänt att han fick ett alldels extraordinärt vanligt rum).




Laget vid samling utanför hotellet. Isak, Sebbe, Sebbe, Viktor och Ludde för dagen iklädda sina cuptröjor.

Pastalainen
Efter många timmars matuppehåll var det äntligen dags för middag. Glad i hågen såg vi fram emot en god hotellmiddag. Glädjen försvann snabbt när vi konstaterat att middag bestod av vatten, pasta och köttfärssås (hörde senare att det i själva verket var kycklingsås). Extravaganser i form av salladsbuffé, tomatketchup, riven ost eller liknande var som bortblåsta. Jaja, en dag kan man väl stå ut tänkte jag.

Vad är det frågan om?
Efter middag var det dags för busstur till idrottsarenan och den första matchen. Alla svenska lag var fördelade i olika grupper, vilket var kul. Mindre kul var att de finska lagen var ohyggligt duktiga. De var som små maskiner som inte gjort annat än att lira innebandy, gjort Zorrosnurr och hatat svenskar. Okej, kanske hata är lite hårt skrivet.  Men vad är det som gör att de spelar så helt outstanding?

De kliver in och spelar som gudar. Har en teknik som små innebandybroilers, uppfödda med en klubba i handen. Smidiga som antiloper och har sjujäklars vilja i hela kroppen. Det kan väl inte endast bero på stora träningsmöjligheter?


Vilse i pannkakan? Nej, samling, drickapaus vid en snabb periodvila

Tut sa det i pipan
Domaren bröt redan innan slutsignalen ljöd och det återstod 1,5 minuter av matchen. Tydligen finns en cupregel som säger att matcherna ska brytas om det blir mer än tolv i målskillnad. Finnarna hade krossat oss och vi kände oss rätt tillintetgjorda.

Fredag blev till lördag och upp tidigt. Frukost och sedan buss till arenan igen. Match nummer två förlorades bara med ett mål och vi kände oss nästan som segrare. Firade nästansegern med mat som ingick i våra spelarpass: pasta med köttbullar, vatten och enkel sallad. Faciliteter som ketchup, salt och peppar samt annan lyx, lyste även här med sin frånvaro.

Det är lite stressigt nu
Dagen tillbringades sittandes och ståendes vid arenan, i och utanför. Ständigt fick vi rapporter hemifrån om antal grader, vem som badade i den grannens pool och så vidare. Årets varmaste helg hade infunnit sig hemma, men vi hade det rätt bra vi också.



Gubbar (och dam) i vila: Madde, Lex, Svenning, Robban och Pontus tar igen sig utanför cuparenan

Det går framåt
Det var dags för match nummer tre och således vår sista i grundspelet. Förhoppningar om finalspel hade tidigt grusats av våra finska konkurrenter (Br)Oilers men en liten vinst kunde vi väl i alla fall få? NOPE, sa lag nummer tre. Men matchen behövde inte avbrytas i förtid åtminstone. Det är ett steg i rätt riktning.

Vi insåg att morgondagens stundande returmatch mot lag nummer två, den vi nästan vann, i rådande läge fick ses som THE MATCH. Matchen som verkligen gällde. I protokollet var det bara frågan om en placering sist eller näst sist i vår grupp. För oss hade den fått en helt annan innebörd.

Där rök bröllopssviten
Tillbaka till hotell och en middag, där vi blev förpassade till källaren till förmån för ett bröllop. Den som är lite listig och har minnet i behåll kan då även räkna ut att även de tre papporna utvisats från bröllopssviten. Men det gick oss andra rätt obemärkt förbi, de måste ha löst sig med madrasser på golvet eller liknande. (Jag blev som sagt lurad...)

Ketchuplainen
Middagsdags och vad kan då passa till middag för ett gäng innebandyspelare och föräldrar, om inte pasta med köttfärssås? Denna gång backade jag inte för att fråga efter ketchup. Jag gjorde ett desperat försök att piffa upp papperstallriks- och plastbestickspastan. Svenning lyckades till och med sälja ketchupen till en något äldre spelare från IK Sirius, men det är en annan historia eftersom den inte är alldeles barntillåten och med viss inblandning av mig.

Här ska skåpet stå
Så var det söndag och cupens sista dag. Finalernas och placeringsmatchernas stora dag. Killarna skulle göra sin returmatch.


Uppvärmning inför den sista matchen. Mattias, Kevin, Jonas, Jack, Ludde, Jesper och Sebbe är djupt koncentrerade och laddade.

TIF P95 satte ner foten från första stund. De gav nu allt de hade att ge och gjorde en otrolig laginsats.

Matchen slutade oavgjort och det blev dags för straffar. Tre målvaktsräddningar och ett skott i mål av oss, bringade oss tillslut en seger. Killarna hade gjort en grym insats och ett härligt avslut på turneringen. Borta var de tidigare förlusterna och känslan var att vi gick som vinnare från turneringen. Våra killar var kungar och Sverige stod som vinnare i denna landskamp.

Målvakt Sebbe efter att ha blivit utsedd till Matchenslirare i The Match

Matchens prestation
Mat i magen (ja det var pasta med köttfärssås) och sedan återstod bara att tillsammans med Tyresö Trollbäcken (TT) och Älvsjö AIK:s föräldrar heja fram P94 i Älvsjö AIK till finalseger. Samt att heja på TT när de mötte det omänskliga laget vi mött i den första matchen.

Det var en otrolig känsla och en oerhörd gemenskap som rådde på den svenska läktaren. Mitt emot oss satt några spridda skurar av finska föräldrar, varav fyra bildade hejarklack. Speciellt en kvinna hade utsett sig själv som språkrör för lagets klack. Under 40 minuter hördes fyrmannaklacken, med henne i spetsen, ropandes OILERS, OILERS, OILERS i ett och samma tonläge. Jag hoppas att kvinnan fick priset för matchens prestation från Espoolaget.

Alla vi som älskar Älvsjö
På vår sida utgjorde vi en klack på cirka 100 personer. Vi hade hjälp av TT:s två trummor och uppblåsta ”slagpinnar”. Alla stämde in i ramsor som:
Alla vi som älskar Älvsjö klappar nu - KLAPP KLAPP.
Alla vi som älskar Älvsjö klappar nu - KLAPP KLAPP.
Alla vi som älskar Älvsjö, alla vi som älskar Älvsjö, alla vi som älskar Älvsjö klappar nu - KLAPP KLAPP.

Alla klappade händerna i takt och det var mäktigt. Vi var på finsk mark och Sverige var eniga.

Älvsjö AIK vann guld men tyvärr räckte inte TT till för att vinna sin final. Finnarna låg under med 2-4. Kvitterade, Zorrade till 4-4 med 24 sekunder kvar. Vann tillslut på straffar.

End of The Story
Inte bara denna turnering fick göra viktigt bra avslut i och med vår vinst. Utan även tränare Ronny fick en bästa avslutningspresent. Ronny gjorde under denna cup sin sista insats som tränare för P95. Efter flera års slit och bestyr med dubbla lag har han bestämt sig för att sluta som tränare för P95 och nu kör han endast vidare med P98.

Jag hoppas att denna match blir den som kommer att kännas starkast och fylla hans tankar mest när han ser tillbaka och tänker på tiden våra killar. Ja det är klart… en och annan finalseger i Zorrocupen kan ju också få dyka upp i minnet.

 
Avtackning av tränare Ronny. Ronny och Johan utanför vårt hotell.

Ett skepp kommer lastat
Tack P95, föräldrar och lagledning för en helgalen och rolig helg. Och tack Ronny för all tid, ork och engagemang du lagt ner på min och andras söner under dessa år. Nu får vi hoppas att det finns tillräckligt underlag med killar. Och att Johan Skåningen Svenning tillsammans med Lex och oss föräldrar, orkar segla skeppet vidare i några år till.