viktoriajonze

Var på väg till Dietistskolan på Sös. Radion på full volym i öronen, blicken djupt sänkt i kallelsen. Nägon lägger en arm på min axel.

Jag vänder mig om för att se vem det kan vara. Ett stor leende möter mig och ett glatt HEJ. Hur mår du, hur har det gått med foten den senaste tiden?

Mitt emot mig står MIN doktor P. Han är på väg tillsammans med en kollega mot lunchserveringen men haffar mig för att höra hur jag mår och varför jag är där idag. 

Är han på riktig, eller drömmer jag?

Detta var ännu ett tecken på att denna man är något extra. Från och med den dagen på ortopedmottagningen, när han upptäckte att det var han som opererat mig vid första tillfället, har han var varit fantastisk. Jag blev hans patient till 100 procent.

Och han har verkligen ställt upp till tusen i alla lägen. Det har aldrig varit något problem för honom. Klämt in mig på mottagningstider som egentligen inte funnits (förkortat lunchen). Trots att han är överläkare på en  mottagning och biträdande överläkare på en hel klinik så finns inte orden DET GÅR INTE, JAG HAR INGEN MÖJLIGHET, HAR INTE TID osv.

Han får en att känna sig speciell som att man vore den enda patientent som finns i hans journalsystem. (Tänk om jag är det? Hua. Scary.)

Som pricken över i:et är han dessutom charmig, urtrevlig och snygg (i min ålder). Och det bästa av allt, han är det på ett naturligt sätt. Inte det minsta dryg, påklistrad eller uträknad. En riktig pangpingla.

En gång försökte han ringa mig i över en veckas tid. Jag hade varit upptagen med en massa, inte hunnit svara osv. När tillslut samma nummer dök upp för tusende gången som missat samtal, bad jag äldste sonen slå upp numret på hitta.se. Simon Pxxxxx ropade han tillbaka till mig.

Åh, fan tänkte jag. Vad kan han vilja... Men eftersom jag skulle till mottagningen dagen efter fick min undran vänta på svar tills dess.

När jag kom dit berättade han att han försökt att ringa mig massor... både från sin mobil och från växelnumret men att jag inte svarat. Förklarade att jag haft mkt på jobbet osv... Han berättade vad han sökt mig för och satte in en åtgärd för det.

Vilken läkare skulle inte ha struntat i att försöka ringa igen, efter två försök, eller lämnat över det till någon av mottagningssköterskorna?

En annan gång han ringde upp pratade vi långt och länge om mitt bensår och om hur jag mådde etc. När jag trodde att det är dags att avsluta säger han. "Du det var inte därför jag ringde... jag har hittat ett problem, men jag vet inte ännu hur mycket det kommer att påverka..."

Han tog sig verkligen tid att prata, tog reda på hur jag och foten mådde innan han sa det han egentligen ringde för.

De säger på jobbet att jag lyser när jag kommer från honom. Och det stämmer säkert. Han är en människa som gör mig glad. Sådana skulle det finnas massor av. En doktor Simon till oss alla och allt skulle allt bli bra för både själ och trasiga delar.