Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och inte tvärtom
På väg hem efter en snabbvisit på Värdshuset, hör jag något som kvidande ropar efter hjälp till mig.
Tittar efter vart det kommer ifrån. Konstaterar att det ligger en ensam tjej precis vid å-kanten. Går ner och försöker att prata med henne och få henne att resa sig upp. Hon är tung som bly, dyngblöt, kall och lealös. Då ser jag två bekanta som kommer. Ropar på dem och de kommer för att hjälpa till. Vi försöker få ur henne vart hon bor, vad hon heter osv. Det enda vi får fram är hennes förnamn. Tillsammans försöker vi få henne på benen men vi får henne inte en meter. Hon är kritvit i ansiktet och vi inser att det enda som återstår är att ringa efter ambulans.
Ambulansen kommer med tre ambulanskillar. De försöker att prata med henne men får ingen kontakt. De berättar att de ska ta in henne i ambulansen en stund och få upp hennes kroppstemperatur. De kommer att stå kvar ett tag för att se om hon piggnar till. Många brukar göra det efter att ha kommit in i ambulansen.
Vi står kvar för att se att allt går bra för henne. Efter en lång stund öppnar de och berättar att hon måste in till SöS. Jag tittar in och ser att hon fortfarande är borta och alldeles kritvit.
Ambulansen åker iväg. Vi konstaterade att hon hade tur att jag hört henne. Under hela den tiden vi varit där hade inte en enda person passerat och klockan hade hunnit bli över två på natten. Ett dopp i ån efter några snedsteg, mitt i natten i mars månad är inte att rekommendera. Kvällen hade kunna sluta mycket tråkigt för henne och hennes familj.
Ens liv kan förändras på två sekunder. Det tar inte längre tid att ta ett snedsteg eller fel beslut. Handlingar som kan få konsekvenser för resten av livet. Det kan räcka med att var på fel plats vid fel tillfälle.
Tror att jag kände så mycket med henne just för att jag själv tagit ett snedsteg, bara några meter där ifrån. Varje gång jag passerar där, tänker jag: Jaha, så då är man tillbaka till brottsplatsen…
För mitt lilla snedtramp slutade också med ambulans med en bruten fot som stod allt annat än rakt fram. Dessutom stor som en, en, en… den var stor helt enkelt. Ett år har snart gått och jag kämpar fortfarande med att få den återställd efter ett flertal komplikationer. Den kvällen tog jag fel beslut. Jag hoppas att minnet av det kommer att hjälpa mig att välja rätt oftare i framtiden.
Den kvällens ambulansfärd och min upplevelse i akutrummet på SöS fick mig att få flashback från både den sista resan med Ludvig och från insjukningstillfället. Undersökningsrummet fick mig att återuppleva akutskedet, där det började. Jag har upplevt akutrum efter det, jag vet inte varför det var så starkt just då. Kanske det redan triggats igång genom ambulansfärden och den fysiska smärta jag hade. Jag var liksom nedbruten, ostark och mottaglig.
Ludvig var en liten kille som befann sig på fel plats vid fel tillfälle. En simpel förkylningsbacill satte hinder i vägen för hans fortsatta välbefinnande. Och det var faktiskt även en förkylningsbacill som stoppade det helt och hållet tillslut. Men då två år senare var ingen bacill simpel och betydelselös för honom, hans mamma, pappa, lillebror och storebror. Då visste vi att den kunde vara den avgörande skillnaden för liv och död.
