viktoriajonze

Är du godissugen? Undrar mamma granne, näst intill blind.
Hm, tänker jag. Var jag det inte innan så blev jag påmind och sugen nu.

- Javisst, säger jag.
- Vad bra säger mamma. Då slipper jag äta upp det själv.
  Det är skiiiitgott tillägger hon och kommer med en påse.

Jag tar emot påsen, tittar i den.

-Gamla torkade russin är det gott, säger jag besviket?

-Va, gav jag dig torkade russin?  Då blev det fel.

Under tiden hinner hoppet om smaskigt godis komma tillbaka till mig.

-Det skulle var torkad annanas säger mamma och går tillbaka till skafferiet...


_______________________________________________________________

Vaknade i morse glatt överraskad och mycket tillfreds med att jag inte är en mördare.

Mina drömmar består ofta av att jag tillsammans med mina barns pappa ska producera fler barn. Men vi är skilda sedan 12 år... Ibland tar drömmarna hänsyn till det. Vid dem tillfällena ställer ”han” bara upp som barnskaffare. Men ibland är vi fortfarande gifta och då finns alltid en massa konstigheter runt omkring.

Ibland är det inte själva barnskaffandet som är det centrala i handlingsförloppet. Då är det bara en vid sidan om händelse och som figurerar i bakgrunden.

I nattens dröm var det så. I natt var den centrala händelsen att jag var en mördare och gömt undan liket. Förutom det blev jag av med både plånbok med pengar och kort, och min sminkväska. Undrar vilket som var värst…?

Jag hittade en femhundrakronorssedel som jag blev jätteglad över eftersom jag var pank. Men den visade sig vara den mördades V 75-talong. Jag fick fullt sjå att göra mig av med den eftersom det var ett bevismaterial. Brände tillslut upp den.

Parallellt med allt detta skulle det bli barn. Men hur vi än försökte fick vi inte till det av olika anledningar.

Som vanligt var det en märklig blandning av människor och udda platser som var med i handlingen. Mina grabbar var också mycket yngre, som alltid i drömmarna, än vad de är idag.

Det märkliga med mordet var att det var två andra personer som trodde att de mördat. Men de hade inte gjort det ordentligt. Jag hjälpte till och fixade till det. Gömde även liket lite bättre. 

Upptäckte sedan att situationen var ohållbar. Jag hade två val:

-Att anmäla mig själv och hamna i fängelse.
-Att livet ut ha något som tryckte inom mig. En tryckande känsla av att vilja lätta mitt hjärta.

Jag var fast och fångad i vilket val jag än skulle göra. Den enda fördelen med att inte berätta var att det skulle skona mina närmaste runt omkring.

Undrar vad dessa drömmar står för? Har några teorier angående barnaskaffandet:

Jag har alltid trott att jag ska få fler barn när jag är i fyrtioårsåldern. Nu börjar jag rejält att passera de 40. Eftersom den enda som varit pappa till mina barn är ”han”, tror jag i mina nattliga drömmar att det är det enda alternativet som existerar. En slags trygghetsgaranti. Människan är inte alltid sund i sitt tänkande. Jag menar, vi är ju faktiskt skilda… och tron att börja om med barn har dessutom gått över.

Teori två är att jag har en stark intuition. I själva verket förbereder jag mig mentalt för att ”han” planerar att bli pappa igen. Det återstår att se om jag har rätt.

Har inga ordentliga antagande angående mördandet. Kanske är det ”att städa efter andra genen” som fick mig till det? Att vara mördare var en ny erfarenhet för mig. Hoppas att det inte kommer att bli en rutin.


___________________________________________

Snöar inne. Mycket som avhandlas i tankarna... Töar nog snart och då ska vi syna det som kommit fram. Hoppas att det tål dagsljuset och att det blir något bra av det.

Någon som förstod något av ovanstående? Då är denne mycket klok.

Vi hörs.

PS. Gräver efter brev varje dag. Vill ha ett från SöS med fastställd operationstid. Jag letar under både hallmattor och hos grannen. Brevbäraren kan lägga post i fel brevlådor. Det har man ju hört. Trots allt letande har jag inte hittat någon kallelse ännu.

Letar vidare imorgon efter både brev och saker som ska falla på plats i tankar.

PS PS. Fick ett annat brev via mejl igår. Det behövde jag inte gräva efter. Det bara fanns där. Det var från MIN doktor Simon, den fantastiske. Men det pratar vi mer om en annan dag.

PS, PS, PS. Fick inte ett SMS ikväll. Det betyder nog bara att batteriet är slut...

Var på väg till Dietistskolan på Sös. Radion på full volym i öronen, blicken djupt sänkt i kallelsen. Nägon lägger en arm på min axel.

Jag vänder mig om för att se vem det kan vara. Ett stor leende möter mig och ett glatt HEJ. Hur mår du, hur har det gått med foten den senaste tiden?

Mitt emot mig står MIN doktor P. Han är på väg tillsammans med en kollega mot lunchserveringen men haffar mig för att höra hur jag mår och varför jag är där idag. 

Är han på riktig, eller drömmer jag?

Detta var ännu ett tecken på att denna man är något extra. Från och med den dagen på ortopedmottagningen, när han upptäckte att det var han som opererat mig vid första tillfället, har han var varit fantastisk. Jag blev hans patient till 100 procent.

Och han har verkligen ställt upp till tusen i alla lägen. Det har aldrig varit något problem för honom. Klämt in mig på mottagningstider som egentligen inte funnits (förkortat lunchen). Trots att han är överläkare på en  mottagning och biträdande överläkare på en hel klinik så finns inte orden DET GÅR INTE, JAG HAR INGEN MÖJLIGHET, HAR INTE TID osv.

Han får en att känna sig speciell som att man vore den enda patientent som finns i hans journalsystem. (Tänk om jag är det? Hua. Scary.)

Som pricken över i:et är han dessutom charmig, urtrevlig och snygg (i min ålder). Och det bästa av allt, han är det på ett naturligt sätt. Inte det minsta dryg, påklistrad eller uträknad. En riktig pangpingla.

En gång försökte han ringa mig i över en veckas tid. Jag hade varit upptagen med en massa, inte hunnit svara osv. När tillslut samma nummer dök upp för tusende gången som missat samtal, bad jag äldste sonen slå upp numret på hitta.se. Simon Pxxxxx ropade han tillbaka till mig.

Åh, fan tänkte jag. Vad kan han vilja... Men eftersom jag skulle till mottagningen dagen efter fick min undran vänta på svar tills dess.

När jag kom dit berättade han att han försökt att ringa mig massor... både från sin mobil och från växelnumret men att jag inte svarat. Förklarade att jag haft mkt på jobbet osv... Han berättade vad han sökt mig för och satte in en åtgärd för det.

Vilken läkare skulle inte ha struntat i att försöka ringa igen, efter två försök, eller lämnat över det till någon av mottagningssköterskorna?

En annan gång han ringde upp pratade vi långt och länge om mitt bensår och om hur jag mådde etc. När jag trodde att det är dags att avsluta säger han. "Du det var inte därför jag ringde... jag har hittat ett problem, men jag vet inte ännu hur mycket det kommer att påverka..."

Han tog sig verkligen tid att prata, tog reda på hur jag och foten mådde innan han sa det han egentligen ringde för.

De säger på jobbet att jag lyser när jag kommer från honom. Och det stämmer säkert. Han är en människa som gör mig glad. Sådana skulle det finnas massor av. En doktor Simon till oss alla och allt skulle allt bli bra för både själ och trasiga delar.

Idag tog jag farväl av bratwurst med surkål och sönderkokt Bleka ( en vit fisk). Det var inga svåra farväl. Bratwurstarna var hur långa som helst. Men jag tog bara farväl av några centimeter. Det var äkta tyska köttiga bratwurstar och egentligen väldigt goda men salladsbuffén lockade mer.  Älskar salladsbuffér.

Några arbetskamrater runt omkring mig har handskrvna A4 lappar på dörrarna. På lapparna står det med stora bokstäver ”Semester”, ”sjuk”, ”sjuk”. Kändes sorgsamt. Satte upp en lapp på min dörr där jag skrev ”ganska frisk”.

Direkt efter lappuppsättningen gick jag på ett möte för att diskutera några kommande jobb. Chefen har sålt 20 procent av mig till en annan avdelning. Kul att ens tjänster efterfrågas och jag tycker mitt jobb är jättekul. Sätter nog upp en ny lapp i morgon med ”ganska frisk och såld.”

Vaknade, som alla andra, med sommartid i morse. Det måste betyda att det är sommar nu?  Åsynen av snöberget i in min trädgård och ett litet snack med mitt sunda förnuft, och jag förstår att det inte är så.

MEN vi är på god väg. Och till skillnad från den förra, kommer denna sommar att bli mycket bra. Det har vänt nu. Inga fler brutna fötter, inget gips och kryckor, inga bensår som inte läker, inga flera månaders långa penicillinkurer i dubbla doser som slår ut all motståndskraft och ger klåda. Och framför allt - inte en massa överflödiga kilon.

När sommaren är över kan jag se om jag fick rätt. Vilket jag är mycket säker på att jag kommer att ha.

.....................................................

Tid,
egentid,
vintertid, sommartid,
dåtid, nutid, samtid, framtid,

MIN TID
....................................................

NU börjar det. På onsdag bär det av till dietisten på SöS för en Dietistskola. Ett måste för att göra kommande operation. Min brutna fot har inneburit att jag ökat massivt i vikt. Jag som är van att träna sex timmar i veckan och promenera tusentals steg om dagen, blev plötsligt helt stillasittande men en kropp som redan var på väg att gå över styr av viktökning.

När jag skulle sövas inför operation av foten och kom ner till operation blev narkosen sur över att jag fått välja mellan att lokalbedövas eller sövas. Jag sa till dem, - jag fick välja på avdelningen innan jag åkte ner, och jag valde narkos. De fortsatte att var sura och berättade att de inte gärna söver patienter med högt BMI, då riskerna alltid är större. Fuck you, tänkte jag. Tryck i mig den där narkosen nu. Och det gjorde dem.

Trodde att de skulle kväva mig med masken och att min sista stund var kommen. Men jag kvävdes inte utan vakande upp operererad, nygipsad och ihopskruvad. Och framför allt spyendes. Spydde, spydde och spydde. Det stod som en fontän runt mig. Drack och spydde i en hel dag. Men det var det värt för att bli sövd.

Nästa gång jag blev påmind om mitt höga BMI var också i sjukvården. Jag var inne över dagen för att ta ut två av de sju skruvarna som höll ihop mina ben med platta i foten.

Sköterskan började redan innan operation att påtala mitt höga BMI. Sedan fortsatte det när ortopeden konstaterat att de två skruvarna som skulle ut, var av. Att de var av, berodde på att jag belastat foten för mycket i kombination av mitt höga BMI.

Nu har nästan ett år gått.  Jag är ett antal kilo ännu tyngre och jag har lyckats få igenom en operation, en gastric bypass. Men nu har jag fått kämpa för att bevisa att jag har BMI högt nog… Men faktiskt inte med mina läkare, (remisskrivande husläkare, ortopeden och kirurgen). De har alla tre varit myckt förstående, hjälpsamma och medgörliga. Jobbigast har det varit med folk runt omkring. Men jag ligger under den lägre gränsen och är nu lite smårädd att narkosen istället ska vägra att söva mig pga av mitt låga BMI.

Inför kommande operation berättade kirurgen att man måste vara fastande och dricka en näringsdryck, Modifast, i två veckor innan operation. Detta för att levern ska rensas från fetter, dra ihop sig och allt vad det var. Dessutom brukar man behöva gå ner några kilon inför operation. Men detta gällde inte mig, jag behövde snarare gå upp lite. Han berättade om en patient som varit jätteduktig och gått ner innan operation. Hon hade passerat den nedre magiska BMI gränsen. Och vad händer? Jo, narkosen höll på att vägra att söva henne. Varför missade jag att fråga. Kanske det handlar om etik, inte vet jag?

Så nu är jag livrädd att jag ska ligga där inför operation och att narkosen ska vägra att söva mig. Sitter lite fast i dilemmat att välja att gå upp ännu mer i vikt, kontra försöka att hålla status que. Det blir vad det blir.

Jag har gjort en lista på lunchrestauranger jag ska besöka innan jag opererar mig. Ska beta av dem en efter en. Ta farväl till dem och deras mat. Vi kommer att ses igen, men det kommer att dröja ett tag. Tror inte att jag ska behöva ta farväl från mitt stora intresse att laga mat. Eftersom det även i fortsättningen kommer att finnas andra runt omkring mig som kan äta och uppskatta den mat jag lagar. Och jag kommer ju även i fortsättningen att behöva äta, även om i mycket mindre mängd.

Många blir chockade när de hör att jag ska opereras. De säger, men du är ju bara lite rund… Men de blir lika chockade när de hör vad jag faktiskt väger. Och så har jag min fot som medicinskt skäl. Eventuellt måste foten opereras om då det är ett glapp mellan platta och ben. Ska inte samma sak hända igen (spikarna av) måste jag bli lättare. Och så har jag även överhängande diabetes. Jag har haft graviditetsdiabetes och alltid fått höra att jag inte får vara överviktig när jag kommer upp mig i åldern. Både mamma och mormor har och har haft åldersdiabetes. Så ja, jag kvalar in. Även om jag gör operationen innan helt uppnådd högt BMI. Men det är bara en tidsfråga innan jag skulle vara där helt och fullt.

Skojade med en arbetskamrat härom månaden. Jag berättade chockat för honom. Vet du, jag går under BMI fetma… och så skrattade vi åt det. Han sa, vi kanske ska börja med namnskyltar med olika text. På din kan det stå: Viktoria, BMI fetma.

Jag är liksom tvärtemot alla andra med fel självkänsla. Andra med fel självbild brukar vara tvärtom. De går omkring och tror att de är tjocka trots att de i själva verket är smala som sugrör. Jag traskar runt (tills för någon månad sedan) och känner mig helt okej. När jag sedan ser ett nytaget foto eller mig själv i spegeln, blir jag svårt chockad… Detta innebär t ex att jag hos sjukgymnasten, går omkring och stirrar i golvet, på redskapet bredvid eller på honom (sjukgymnast Fredrik ca 29 år). Tittar jag in i spegelväggen blir jag chockad och förstelnad och det är inget bra att bli när man ska sjukgymnastisera.

Men det ska bli ändring på det nu och en mer motiverad människa får man leta efter, oavsett rätt eller fel BMI.

Just hemkommen från grannen mamma, snart 84 år, och lutfisk med mandelpotatis. De första hon säger när vi började att äta var -jag förstår inte hur du kan få sådan där operation. Du är ju inte SÅ tjock. Tack mamma, för att  du också har har en fin felbild av mig. I nästa stund säger hon också. Du, den där jättestora godispåsen du åt härom dagen. Var det verkligen riktigt att äta den? Ja, sa jag sa. - Du förstår inte det där. Jag håller på att ta farväl och förbereder mig för kommande arbete, då ingår att att äta, njuta, äta för mycket och känna avsky för det.

Jag är sådan. Går igenom allt och förbereder mig mentalt. Har gjort det många gånger förr men med andra saker. När dagen så kommer är jag väl förberedd och allt flyter på och går bra.

Helt sjukt, konstaterar att jag gått upp 30 kilo på sex år. Eller rättare sagt lite kortare tid eftersom jag antar att jag inte började gå upp dagen efter att fotot togs. Fotot här under togs april 2005. Jag ska satsa på att i april  2011 kunna sätta in en jämförbar bild bredvid detta foto. Har även ett par jeans i 70-talsstuk hängande i badrummet. De byxorna hade jag på mig den sommaren. Nu kommer de till knäna… Nästa sommar ska byxorna på ända upp och knapparna knäppas.




På onsdag börjar min resa mot etapp ett.

Allt eller inget, thats me

Vi som:

• plågar oss att läsa något och gråter, läser det om och om igen och gråter lika mycket varje gång.
• vaknar i soffan på morgonen med smink och kläder på och blir glad över att ha sparat in 10 minuter på sminkning och påklädning.
• jobbar på att inse att vi inte kan leva någon annans liv och känner smärta över detta.
• har tusen olika sidor och ser en styrka i det.
• kommer att ha texten ”Här finns stoftet från en människa som inte var rädd för att leva” ingraverat på sin gravsten.
• bryr oss om andra men lätt glömmer bort oss själva
• lever under mottot allt eller inget
• tutar och kör
• tillslut kom på att det var en blogg vi behövde, inte Facebooks statusuppdatering

 Listan kommer att utökas… var så säker

Vår reseledare och tillika ordningsman Lex ”hur svårt kan det va?” Samson fördelade världsvant ut som om han aldrig gjort annat i sitt liv, nycklar med den ständigt närvarande mappen under sin arm.




Bollywood
Silja line brukar ha ett tema på sina båtar. Temat vid denna resa var Indien. Kan det bli bättre för en som jag, som redan har tillbringat sex av årets veckor i Indien? Jag kände mig inte oäven utan gillade den indiskinspirerade maten och kände mig hemtam i miljön. I slutet av kvällen visades en indisk Bollywoodshow. Crazy så det förslår. Precis som det ska vara.



Matematisk frustration
Väl framme i Helsingfors och Scandic hotell i Espoo konstaterade reseledaren att 1+1 inte blir 2. I alla fall inte om en utav ettorna egentligen är en tvåa. Från lyxläget att ett eller två rum endast skulle delas på två personer och inte som i de andre – av tre. Byttes läget radikalt. Tre stora fullvuxna karlar var helt plötsligt förvisade till en och samma ENKELSÄNG.



Goa, glada och trevliga papporna Vlade, Peter, Jocke och Bruno.

Vinstlott
Det där blir svårt tänkte jag när jag såg de tre männen. Jag insåg att jag dragit en vinstlott och inte som jag bara några sekunder tidigare trott – en nitlott. Själv skulle jag tillbringa mina nätter på en form av schäslong. Inte en mjuk och skön sådan utan en relativt smal och hård. Inte byggd för människor i min storlek. Men som sagt, i detta ögonblick stod det klart för mig att min schäslong var rena lyxen. Problemet för de tre herrarna löstes genom att hotellet gjorde en omflyttning av en annan gäst till enkelrummet, och herrarna hamnade i bröllopssviten. (Det var iaf vad jag blev ilurad då. Så här efteråt har Bruno erkänt att han fick ett alldels extraordinärt vanligt rum).




Laget vid samling utanför hotellet. Isak, Sebbe, Sebbe, Viktor och Ludde för dagen iklädda sina cuptröjor.

Pastalainen
Efter många timmars matuppehåll var det äntligen dags för middag. Glad i hågen såg vi fram emot en god hotellmiddag. Glädjen försvann snabbt när vi konstaterat att middag bestod av vatten, pasta och köttfärssås (hörde senare att det i själva verket var kycklingsås). Extravaganser i form av salladsbuffé, tomatketchup, riven ost eller liknande var som bortblåsta. Jaja, en dag kan man väl stå ut tänkte jag.

Vad är det frågan om?
Efter middag var det dags för busstur till idrottsarenan och den första matchen. Alla svenska lag var fördelade i olika grupper, vilket var kul. Mindre kul var att de finska lagen var ohyggligt duktiga. De var som små maskiner som inte gjort annat än att lira innebandy, gjort Zorrosnurr och hatat svenskar. Okej, kanske hata är lite hårt skrivet.  Men vad är det som gör att de spelar så helt outstanding?

De kliver in och spelar som gudar. Har en teknik som små innebandybroilers, uppfödda med en klubba i handen. Smidiga som antiloper och har sjujäklars vilja i hela kroppen. Det kan väl inte endast bero på stora träningsmöjligheter?


Vilse i pannkakan? Nej, samling, drickapaus vid en snabb periodvila

Tut sa det i pipan
Domaren bröt redan innan slutsignalen ljöd och det återstod 1,5 minuter av matchen. Tydligen finns en cupregel som säger att matcherna ska brytas om det blir mer än tolv i målskillnad. Finnarna hade krossat oss och vi kände oss rätt tillintetgjorda.

Fredag blev till lördag och upp tidigt. Frukost och sedan buss till arenan igen. Match nummer två förlorades bara med ett mål och vi kände oss nästan som segrare. Firade nästansegern med mat som ingick i våra spelarpass: pasta med köttbullar, vatten och enkel sallad. Faciliteter som ketchup, salt och peppar samt annan lyx, lyste även här med sin frånvaro.

Det är lite stressigt nu
Dagen tillbringades sittandes och ståendes vid arenan, i och utanför. Ständigt fick vi rapporter hemifrån om antal grader, vem som badade i den grannens pool och så vidare. Årets varmaste helg hade infunnit sig hemma, men vi hade det rätt bra vi också.



Gubbar (och dam) i vila: Madde, Lex, Svenning, Robban och Pontus tar igen sig utanför cuparenan

Det går framåt
Det var dags för match nummer tre och således vår sista i grundspelet. Förhoppningar om finalspel hade tidigt grusats av våra finska konkurrenter (Br)Oilers men en liten vinst kunde vi väl i alla fall få? NOPE, sa lag nummer tre. Men matchen behövde inte avbrytas i förtid åtminstone. Det är ett steg i rätt riktning.

Vi insåg att morgondagens stundande returmatch mot lag nummer två, den vi nästan vann, i rådande läge fick ses som THE MATCH. Matchen som verkligen gällde. I protokollet var det bara frågan om en placering sist eller näst sist i vår grupp. För oss hade den fått en helt annan innebörd.

Där rök bröllopssviten
Tillbaka till hotell och en middag, där vi blev förpassade till källaren till förmån för ett bröllop. Den som är lite listig och har minnet i behåll kan då även räkna ut att även de tre papporna utvisats från bröllopssviten. Men det gick oss andra rätt obemärkt förbi, de måste ha löst sig med madrasser på golvet eller liknande. (Jag blev som sagt lurad...)

Ketchuplainen
Middagsdags och vad kan då passa till middag för ett gäng innebandyspelare och föräldrar, om inte pasta med köttfärssås? Denna gång backade jag inte för att fråga efter ketchup. Jag gjorde ett desperat försök att piffa upp papperstallriks- och plastbestickspastan. Svenning lyckades till och med sälja ketchupen till en något äldre spelare från IK Sirius, men det är en annan historia eftersom den inte är alldeles barntillåten och med viss inblandning av mig.

Här ska skåpet stå
Så var det söndag och cupens sista dag. Finalernas och placeringsmatchernas stora dag. Killarna skulle göra sin returmatch.


Uppvärmning inför den sista matchen. Mattias, Kevin, Jonas, Jack, Ludde, Jesper och Sebbe är djupt koncentrerade och laddade.

TIF P95 satte ner foten från första stund. De gav nu allt de hade att ge och gjorde en otrolig laginsats.

Matchen slutade oavgjort och det blev dags för straffar. Tre målvaktsräddningar och ett skott i mål av oss, bringade oss tillslut en seger. Killarna hade gjort en grym insats och ett härligt avslut på turneringen. Borta var de tidigare förlusterna och känslan var att vi gick som vinnare från turneringen. Våra killar var kungar och Sverige stod som vinnare i denna landskamp.

Målvakt Sebbe efter att ha blivit utsedd till Matchenslirare i The Match

Matchens prestation
Mat i magen (ja det var pasta med köttfärssås) och sedan återstod bara att tillsammans med Tyresö Trollbäcken (TT) och Älvsjö AIK:s föräldrar heja fram P94 i Älvsjö AIK till finalseger. Samt att heja på TT när de mötte det omänskliga laget vi mött i den första matchen.

Det var en otrolig känsla och en oerhörd gemenskap som rådde på den svenska läktaren. Mitt emot oss satt några spridda skurar av finska föräldrar, varav fyra bildade hejarklack. Speciellt en kvinna hade utsett sig själv som språkrör för lagets klack. Under 40 minuter hördes fyrmannaklacken, med henne i spetsen, ropandes OILERS, OILERS, OILERS i ett och samma tonläge. Jag hoppas att kvinnan fick priset för matchens prestation från Espoolaget.

Alla vi som älskar Älvsjö
På vår sida utgjorde vi en klack på cirka 100 personer. Vi hade hjälp av TT:s två trummor och uppblåsta ”slagpinnar”. Alla stämde in i ramsor som:
Alla vi som älskar Älvsjö klappar nu - KLAPP KLAPP.
Alla vi som älskar Älvsjö klappar nu - KLAPP KLAPP.
Alla vi som älskar Älvsjö, alla vi som älskar Älvsjö, alla vi som älskar Älvsjö klappar nu - KLAPP KLAPP.

Alla klappade händerna i takt och det var mäktigt. Vi var på finsk mark och Sverige var eniga.

Älvsjö AIK vann guld men tyvärr räckte inte TT till för att vinna sin final. Finnarna låg under med 2-4. Kvitterade, Zorrade till 4-4 med 24 sekunder kvar. Vann tillslut på straffar.

End of The Story
Inte bara denna turnering fick göra viktigt bra avslut i och med vår vinst. Utan även tränare Ronny fick en bästa avslutningspresent. Ronny gjorde under denna cup sin sista insats som tränare för P95. Efter flera års slit och bestyr med dubbla lag har han bestämt sig för att sluta som tränare för P95 och nu kör han endast vidare med P98.

Jag hoppas att denna match blir den som kommer att kännas starkast och fylla hans tankar mest när han ser tillbaka och tänker på tiden våra killar. Ja det är klart… en och annan finalseger i Zorrocupen kan ju också få dyka upp i minnet.

 
Avtackning av tränare Ronny. Ronny och Johan utanför vårt hotell.

Ett skepp kommer lastat
Tack P95, föräldrar och lagledning för en helgalen och rolig helg. Och tack Ronny för all tid, ork och engagemang du lagt ner på min och andras söner under dessa år. Nu får vi hoppas att det finns tillräckligt underlag med killar. Och att Johan Skåningen Svenning tillsammans med Lex och oss föräldrar, orkar segla skeppet vidare i några år till.

På väg hem efter en snabbvisit på Värdshuset, hör jag något som kvidande ropar efter hjälp till mig.

Tittar efter vart det kommer ifrån. Konstaterar att det ligger en ensam tjej precis vid å-kanten. Går ner och försöker att prata med henne och få henne att resa sig upp. Hon är tung som bly, dyngblöt, kall och lealös. Då ser jag två bekanta som kommer. Ropar på dem och de kommer för att hjälpa till. Vi försöker få ur henne vart hon bor, vad hon heter osv. Det enda vi får fram är hennes förnamn. Tillsammans försöker vi få henne på benen men vi får henne inte en meter. Hon är kritvit i ansiktet och vi inser att det enda som återstår är att ringa efter ambulans.

Ambulansen kommer med tre ambulanskillar. De försöker att prata med henne men får ingen kontakt. De berättar att de ska ta in henne i ambulansen en stund och få upp hennes kroppstemperatur. De kommer att stå kvar ett tag för att se om hon piggnar till. Många brukar göra det efter att ha kommit in i ambulansen.

Vi står kvar för att se att allt går bra för henne. Efter en lång stund öppnar de och berättar att hon måste in till SöS. Jag tittar in och ser att hon fortfarande är borta och alldeles kritvit.

Ambulansen åker iväg. Vi konstaterade att hon hade tur att jag hört henne. Under hela den tiden vi varit där hade inte en enda person passerat och klockan hade hunnit bli över två på natten. Ett dopp i ån efter några snedsteg, mitt i natten i mars månad är inte att rekommendera. Kvällen hade kunna sluta mycket tråkigt för henne och hennes familj.

Ens liv kan förändras på två sekunder. Det tar inte längre tid att ta ett snedsteg eller fel beslut. Handlingar som kan få konsekvenser för resten av livet. Det kan räcka med att var på fel plats vid fel tillfälle.

Tror att jag kände så mycket med henne just för att jag själv tagit ett snedsteg, bara några meter där ifrån. Varje gång jag passerar där, tänker jag: Jaha, så då är man tillbaka till brottsplatsen…

För mitt lilla snedtramp slutade också med ambulans med en bruten fot som stod allt annat än rakt fram. Dessutom stor som en, en, en… den var stor helt enkelt. Ett år har snart gått och jag kämpar fortfarande med att få den återställd efter ett flertal komplikationer. Den kvällen tog jag fel beslut. Jag hoppas att minnet av det kommer att hjälpa mig att välja rätt oftare i framtiden.

Den kvällens ambulansfärd och min upplevelse i akutrummet på SöS fick mig att få flashback från både den sista resan med Ludvig och från insjukningstillfället. Undersökningsrummet fick mig att återuppleva akutskedet, där det började. Jag har upplevt akutrum efter det, jag vet inte varför det var så starkt just då. Kanske det redan triggats igång genom ambulansfärden och den fysiska smärta jag hade. Jag var liksom nedbruten, ostark och mottaglig.

Ludvig var en liten kille som befann sig på fel plats vid fel tillfälle. En simpel förkylningsbacill satte hinder i vägen för hans fortsatta välbefinnande. Och det var faktiskt även en förkylningsbacill som stoppade det helt och hållet tillslut. Men då två år senare var ingen bacill simpel och betydelselös för honom, hans mamma, pappa, lillebror och storebror. Då visste vi att den kunde vara den avgörande skillnaden för liv och död.

Jag som för 17 år sedan inte alls trodde att det gick att komma in ens med lillfingret i denna by där ”alla var släkt med alla” i generation efter generation. För en ”utomstående” som jag, kändes det stängt.
 
Men det tog inte två, tre livstider att komma in, nej faktiskt bara några få år. Och det genom idrotten. Jag insåg det inte då men gör det desto mer nu när jag blickar tillbaka på åren som gått, genom TIF-Nytts ögon.

Miljaders minutrar
Tänk alla läger, medlemsfester, cuper, seriematcher, styrelsemöten, Tungelstadagen-dagar, julmarknader, möten, träningar och andra sammankomster som passerat. Hur mycket blod, svett, tårar och glädje har vi inte tillsammans samlat ihop i våra minnen sedan föreningen startades 1921?

Och vet du, det är det som kommer i print i TIF-Nytt som vi i framtiden kommer att kunna dela med oss av till eftervärlden, till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

TIF-Nytt  samma krav som DN
Alla TIF-Nytt har sedan start 1975 lämnats till Kungliga biblioteket (KB) i så kallade pliktexemplar. KB samlar in allt, enligt lag, som ges ut i rapportform, föreningstidningar, dagstidningar med mera. Ibland har jag i jobbet sett det som ett onödigt ok eftersom det inneburit en massa extrajobb. Tänkt - vem vill läsa den här gamla rapporten om 100 år? Nu inser jag dess värde. Bara insikten att utvecklingen faktiskt går framåt även om problemen ofta tycks vara de samma, är värt sitt pris.

Ni som vill vara med och fortsätta att hålla vårt kulturarv vid liv – fortsätt att skriva artiklar. Och du som inte tidigare varit med – det är inte för sent. Men kanske det inom kort kommer att bli det om vi inte tillsammans hjälps åt att bära det vidare.

Jag önskar verkligen att våra barn och ungdomar som vuxna ska kunna blicka tillbaka, minnas och se sig själv som en del av Tungelstas och Tungelsta IF:s historia.

Viktoria-Nytt
Visst skulle jag som redaktör kunna lägga mer tid på att skriva artiklarna själv men jag är inte proffsredaktör. Om en amatör som jag skriver allting, vinklas allt till mitt synsätt och alla artiklar skulle snart bara innehålla mina upplevelser. Det skulle bli en Viktoria-Nytt och det vill vi absolut inte ha. Ordförande Jörgen Thunholm brukar framhäva det som ett tungt argument när han betonar vikten av att vi alla måste hjälpas åt...

Vi kommer fr om detta nummer att göra tillbakablickar på åren som gått
Vet du t ex varför vi spelar i grönt och vitt när vi möter motståndare i orange, på bortaplan? Eller att rektor Johan på Tungelsta skola, en gång presenterades i en spelarpresentation som: ”Killen med järnkonditionen. De stunder han vilar kan man räkna på en hand.”?  Min granne Lennart Zethzon var ”en lirare som alltid tog det lugnt” Nu, 30 år senare och han är samma lugna och stabila kille och jag kan gissa mig till att Johans vilotillfällen även idag är lätträknade.

Mötte Lennart häromdagen och vi pratade lite kort om hans fotbollstid. Han lös upp och berättade att han varit lagkapten under många år. Det syntes i hans ansiktsuttryck att det var positiva minnen, minnen för livet som spelades upp i hans minnesbild.

Rosor, växthus och TIF
Många av bygdens alla trädgårdsmästare finns med lite här och där. Mats Wigers farfar David var ordförande 1926 och idag är Mats barn flitiga utövare i TIF och fru Carina har haft en hand med på många, många, många olika positioner.

0750-316 40
Kansliet har samma telefonnummer idag som 1975, bortsett från att vi i Tungelsta och Västerhaninge på den tiden hade eget riktnummer, vilket på tidigt 90-tal byttes ut till 08 500.

Tror att det ser ut ungefär som idag. Skillnaden är nog bara ett par åldersrynkor, kanske en något större mage och lite tröttare ben. Men jag tror att engagemanget för TIF är det samma, även om åldern idag tar ut sin rätt.

Nästa säsong vinner c-laget serien!
När någon sagt till mig ett flertal gånger att något är äckligt, brukar jag säga: Nu vill jag inte höra det mer för då börjar jag tro på vad du säger. Detsamma gäller om det är något positivt. Får du höra tillräckligt många gånger, framför allt från dig själv, att du är duktig så börjar du att agera därefter och du beter dig som en vinnare. Så var noga med vad du säger till dig själv. Du är den mest inflytelserika person du kommer att prata med idag och du är vad du spenderar hela dagen med att tänka på.

Kanske det var dessa insikter som drev Göran Mehler att avsluta varje fotbollssäsong med att skriva: Nästa säsong vinner c-laget serien! Eller var det bara en avsaknad av insikt?

Hemmafruar, arbetande män och fruar, grabbar och tjejer över 16 år
VI BEHÖVER DIG!
Så lydde slogan när TIF annonserade efter ledare 1977. Innebörden är densamma som idag, även om sättet att uttrycka det idag är anpassat till nutid. Kanske det inte heller räcker med att vara en hårt arbetande man, kille, tjej eller hemmafru för att bli tränare eller för att ”hålla i pappersgöromålen”, rollen som idag kallas lagledare.

Kraven har ökat där liksom på de flesta andra håll i vårt samhälle. Ett idrottsintresse och stark vilja för att göra något utöver det vanliga, för sitt och andras barn behövs också. Men kanske det var en självklarhet, något som de flesta hade och därför inte behövde skrivas.

Syftet är likafullt detsamma: ledare, tränare, aktiva föräldrar och andra engagerade människor behövdes då, liksom idag för att skapa en meningsfull fritid för Tungelstas barn och ungdomar.

En annan sak jag är övertygad om, är att bollen fortfarande är rund trots att grabbarna och tjejerna idag är födda 03 till 93 istället för 69 till 59.

Målsättningen för P68 var 1977 att ”förbättra sig och framför allt att lära sig skjuta”. Undrar i mitt stilla sinne om de uppnådde sitt mål.

Om inte, hoppas jag att de åtminstone fick många roliga år i Tungelsta IF.

Finner mig besegrad men dock inte resignerad. Mitt begär att börja blogga vann mot min envishet att stå emot. Om det är bra eller dåligt, det återstår att se.

Vad har jag att dela av mig till mänskligheten, som inte redan finns att erbjudas? Förmodligen inte så mycket, men om det finns det minsta lilla, vore det väl synd att hålla inne med det. Så, här är jag.

Har bestämt mig att inte fastna i småkrämpor, gotta mig i orättvisor som livet kan innebära eller varför just jag inte har en inkomst på 50 000 kr i månaden.

Nej, ska fokusera på vad jag istället har och försöka belysa vardagens stora och små händelser. Men utan att vara allt för pretentiös mot mig själv. Hellre skriva något än ingenting alls. Såvida det passar in under ovanstående krav.

Antar att när blogginläggen växt till sig och blivit många i antal, sammanfattar mitt liv med både tillbakablickar, nutid och framtid.

This Is My Life